Varför får inte Boye vara tvetydig?

12 min

"Kanske är det normativa skygglappar som hindrar heteros från att se något annat än en medelålderskris där man annars kunde upptäcka ett smärtsamt mirakel", säger författaren Lyra Koli.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Passar inte till upprorsman / och tvangs ändå bli det. / Varför är inte mitt öde privat?” Så börjar Karin Boyes dikt ”Bekännelse”, som lika gärna kunde vara en fråga till samtiden. Vad är det med henne som lockat fram så många myter, romanfantasier och upprörda diskussioner?

Johan Svedjedals biografi ”Den nya dagen gryr” har hyllats för att den gör upp med bilden av Boye som helgonlik, livskrisande och tvehågset homosexuell och istället presenterar henne som just upprorisk. Biografin är som ett lackmustest för tidsandan. Här framstår Boye som alla människor helst ska vara idag: samhällsengagerad, sexuellt utlevande och kalkylerat viljestark tar hon sig an sitt eget liv. Hon badar, sportar och skämtar. Förändringen framställs som en frigörelse av Svedjedal: tidigare har patriarkala blickar förminskat Boye till ett sorgset offer, han vill istället beskriva henne som ”praktisk feminist” och ”självironisk yrkeskvinna”.

Kanske är det snarare normativa skygglappar som hindrar heteros från att se något annat än en medelålderskris där man annars kunde upptäcka ett smärtsamt mirakel.

Men den gamla blick som han oftast tar avstånd ifrån är inte manlig. 1931 disputerade Margit Abenius som sjätte kvinna i landet i litteraturvetenskap, och hon kom att få mycket stor betydelse för litteraturklimatet genom sina radiokrönikor, sina artiklar och sina introducerande översättningar av Franz Kafka och Simone Weil. 1950 skrev hon den första biografin över Karin Boye, ”Drabbad av renhet”. Själva titeln visar hur obegriplig Abenius har blivit idag. Idag blir man inte ”drabbad” av något, åtminstone inte något som kommer inifrån, det låter passivt och ofrivilligt och är alltså dåligt. Och renhet, vad betyder det ens?

Enligt Svedjedal har hennes biografi stora brister: hon tog för stor hänsyn till de efterlevande, hon visade för lite av den vardag där Boye var glad och gick på nattklubbar och spelade tennis, och hon hade ”en förkärlek för att välja prosalyriska utflykter framför verifierbara detaljer”. Hans så kallade feministiska agenda verkar gång på gång driva honom till att förminska en lysande kvinnlig skribent. I ena sekunden säger han att Abenius bidrog till en patriarkal litteratursyn när hon läste Boyes texter i för nära relation till hennes liv; i nästa sekund antyder han att hon lade för stor vikt vid Boyes ångest för att hon mådde för dåligt själv: ”Kanske”, skriver han, ”var Abenius stora intresse för dödsmakterna i Boyes diktning […] ett utslag av hennes egen kamp mot dem.”

För mig skaver det när Svedjedal ska befria Boye från rollen som homosexuellt offer. Han verkar inte veta något om vad det innebär att förhålla sig till sin egen sexualitet som en svårbegriplig tvetydighet.

Kontrasten mellan de två biografierna visar hur litteraturvetenskapen har förändrats. Just det som han kallar ”prosalyriska utflykter” är Abenius främsta styrka: förmågan att känna in andra författares inre världar direkt med sitt eget språk. När hon beskriver hur den idealiserande förälskelsen som utgör bakgrunden till romanen ”Kris” gav sig tillkänna redan i ungdomsdikterna fångas stämningen exakt: ”höstklarhet – solljus uppfångat genom frost.” När Svedjedal ska försöka sig på målande bildspråk blir det snarare underliga bastardmetaforer som att Boye stod ”ensam i pubertetens segelbåt” och ”frihetsviljan glittrar som trumpetstötar i romanen.”

Hans styrka finns istället i de verifierbara detaljerna. Hans gren, litteratursociologin, är idag en av de mest framträdande inom litteraturvetenskapen. Istället för att fokusera på exempelvis stilistik sysslar litteratursociologin med det mätbara, som hur författare har försörjt sig. Hans biografi är full av siffror som ger en mycket tydlig bild av hur Boyes materiella villkor har påverkat hennes liv och skrivande.

Om Abenius modus kan beskrivas som inkännande kan Svedjedals kallas kalkylerande. Hos honom framställs händelserna i Boyes liv som materiellt villkorade men också som resultat av medvetna beslut: han föreslår till och med att hon medvetet sökte upp omöjliga förälskelser eftersom de gjorde henne mer litterärt produktiv. Ibland ger det nästan ett dissekerande intryck när han beskriver hennes känsloliv: hon befann sig i en ”praktiserande vuxen homosexuell verklighet” eller en ”komplicerad men inte otypisk medelålderskris”.

I förordet till ”Kris” flätar Abenius samman författarens dagboksanteckningar, brev och uppsatser för att åskådliggöra romanens teologiska grundmotsättning mellan transcendens och immanens, men tillägger också: ”’Kris’ löser inga frågor, besvarar inga teser definitivt, läsarna känner sig övertygade om att makterna ska fortsätta slåss om den ensamma själen.” Med andra ord är det en olöslig, existentiell kamp som skildras.

Vad är det man spränger när man spränger ängeln Karin Boye[...]? En inställning som tar livet och litteraturen på hjärtskärande stort allvar, som söker sanningen i kärleken och smärtan snarare än i det mätbara i våra liv.

I Svedjedals tolkning heter det att huvudpersonen ”Malin Forst är en ung kvinna, försedd med uppgiften att avgöra hur hon ska leva sitt liv och med vilka mål” som i slutändan ”utvecklas till en demokratisk individualist” och ”en fullvuxen kvinna, redo för ett eget liv”. Det är tydligt att han skriver i en tid där ångest betraktas som ett praktiskt och medicinskt problem. Han påminner faktiskt en smula om läkaren i ”Kris”, som säger åt Malin att inte grubbla för mycket och skriver ut lugnande medicin. ”Hur kan man sitta och se så tragisk ut med sådan näsa?” tänker läkaren. På liknande vis skrockar Svedjedal inombords när Hjalmar Gullberg i sin minnesdikt beskriver Boye som mörkögd och klädd i resdräkt när hon försvann. Svedjedal anmärker att ”effekten hade blivit annorlunda om Gullberg hade valt polisrapportens ’uppnos’.”

Det är såhär han vill rädda Boye från den högspända helgonmyten, ”spränga ängeln” som han kallar det. Hon var inte ett rov för några ofrivilliga känslor, hon ”var inte bytet, utan jägaren” som kalkylerat valde att begära kvinnor som inte ville ha henne för att det fick henne att skriva bättre poesi. För mig skaver det när Svedjedal ska befria Boye från rollen som homosexuellt offer. Han verkar inte veta något om vad det innebär att förhålla sig till sin egen sexualitet som en svårbegriplig tvetydighet. Kanske är queera blickar inte bara förvridna av förtryck, kanske ser vi något verkligt i den skrämmande virvel av identifikation och lust och skam och högre ideal som kärleken utgörs av. Kanske är det snarare normativa skygglappar som hindrar heteros från att se något annat än en medelålderskris där man annars kunde upptäcka ett smärtsamt mirakel.

Om man tror att livet och döden är oförklarliga mysterier så blir den existentiella ångesten oundviklig. Den kan inte botas av liberala framsteg, antidepressiv medicin eller rationella personliga beslut; den angår alla och kan hos vissa författare få ett nästan allmängiltigt språk. Vad är det man spränger när man spränger ängeln Karin Boye, ett monument som Svedjedal anklagar Abenius för att ha rest? En inställning som tar livet och litteraturen på hjärtskärande stort allvar, som söker sanningen i kärleken och smärtan snarare än i det mätbara i våra liv.

Margit Abenius Boye ”stod på de svagas, de brustnas och fördömdas sida.” Johan Svedjedals står på de yrkesarbetandes, samhällsengagerades och skojigas sida. Kanske är båda bilderna av författaren sanna. Men det är inte hennes debattartiklar eller skämt som har överlevt i snart hundra år, utan hennes värkande vackra dikter och romaner, där hon ber om ett djupt allvar och att få möta livets makter vapenlös. Skamset men stolt kliver hennes författarjag vidare genom desillusion, förödmjukelser och inre strider. Och trots att hon aldrig finner det hon söker vågar hon, som Malin Forst i ”Kris”, ändå på nytt anförtro sig åt sin längtan, ”och lyda och lyda en svidande eld, / som fram ur mörkret blommar”.

Lyra Koli, författare och kritiker


Litteratur

Margit Abenius: Drabbad av renhet – en bok om Karin Boyes liv och diktning. Albert Bonniers förlag, 1950.

Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv. Wahlström & Widstrand, 2017.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".