Historieskrivning med sikte på framtiden

10 min

Böcker som handlar enbart ett år, eller ännu kortare tid, förenar biografins intimitet med känslan av allting kanhända. Dan Jönsson dyker ner i bokfloden och ser det osäkra nuet forma vår historia.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hösten 2015 hade popbandet One Directions unga fans just brutit samman i förtvivlan över att Zayn Malik hade lämnat gruppen, när de plötsligt fick stöd från lite oväntat håll. Under en holografisk föreläsning i Sydney förklarade den berömde fysikern Stephen Hawking att världen ändå var full av parallella universum, och i ett av dem var Zayn fortfarande med i One Direction. Klen tröst för fansen antagligen, men för min del tänker jag inte protestera – det är nämligen fullt möjligt att Hawking har rätt – det slog mig bara att hans kommentar nog säger en hel del om vår tids sätt att se på just tiden. Efter ”historiens slut”, som Francis Fukuyama proklamerade i början av nittiotalet, verkar det ha brett ut sig en sorts postmodern skepsis mot historien som fenomen, som om vi fått allt svårare att acceptera att det som hänt verkligen var nödvändigt. Som om vi helst vill tro att en helt annan historia är tänkbar, möjlig, rentav verklig – om så bara i en parallell värld.

Kanske är det här någonstans man hittar förklaringen till den våg av vad man skulle kunna kalla ögonblicksmonografier som på sistone har försökt göra själva tiden till föremål för den historiska undersökningen genom att koncentrera den till ett enda år, några få månader eller rentav veckor. Trenden är internationell, och startade möjligen med Florian Illies världssuccé ”1913” – men jag tänker mig alltså att den har djupare rötter än så; att den i själva verket fungerar som en korsning av två av de senaste decenniernas mest populära historiska genrer: den monografiska och den kontrafaktiska. Årtalsmonografin förenar biografins intimitet – det vill säga överskådligheten när långa, komplicerade processer koncentreras till perspektivet hos en enda individ, en stad eller kanske ett livsmedel som salt eller torsk – med den kontrafaktiska historiens svindlande osäkerhet. Utskuren och isolerad från både förflutenhet och framtid visar sig tiden nästan spralligt oförutsägbar. Allt står och väger, hela tiden. Allt kan plötsligt hända. Igen.

framtidens historiker kommer då som nu att le åt vi satt och käbblade om tv-serier, popband och hälsodieter, medan tiden stöptes om mitt framför näsan på oss.

Här i Sverige har den här trenden visat sig i böcker som Elisabeth Åsbrinks ”1947”, Per T Ohlssons ”1918”, och Yvonne Hirdmans halvdokumentära roman ”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” – om andra världskrigets allra sista månad. Man skulle kanske kunna lägga till Peter Englunds ”Stridens skönhet och sorg”, och för att ta ett tidigare exempel: Thomas von Vegesacks bok om det anonyma året ”1851”. Metoden är i stort sett densamma, ett skenbart osorterat flöde av notiser om stort och smått, nära och avlägset, hämtade från tidningsarkiv och dagböcker, som tillsammans bygger en mosaik med samtidskänsla. Allt i syfte att komma nära, så nära att vår efterkloka förförståelse bleknar och känslan av att tidens vindar mycket väl kan växla när man minst anar det blir lika stark och oroande som den var då.

Som mest effektfullt blir det förstås när författaren ser ut att släppa den historiska överblicken och istället närmar sig romanens inlevelse. Det fängslande med Florian Illies bok om den aningslösa sommaren 1913 är just hur den lyckas skärma av texten från den väntande världskatastrofen och skapa ett paradoxalt intryck av optimism och nästan glättig framtidstro. Något liknande gör Yvonne Hirdman i sin bok om fredsvåren 1945 när hon låter sin mamma lusläsa Dagens Nyheters radannonser, filmrecensioner och kärleksspalter medan de allierades arméer rycker fram mot Berlin. Hjärtat bultar av hopp, men bulletinerna är osäkra, ryktena otaliga. Lever Hitler? Kommer Sverige att invadera Norge? Och mitt i allt: vad ska man ha till middag på Valborg?

Det är just den här blandningen av högt och lågt, av banal vardag och dramatisk storpolitik, som gör den här genren så dramatiskt tacksam. I Elisabeth Åsbrinks ”1947” varvas nyheterna om Christian Diors modekollektioner och bebopjazzens legendarer med berättelserna om den judiska statens födelse och den bräckliga världsfredens obönhörliga utveckling mot ett globalt, kallt krig. I Per T Ohlssons ”1918” är det striden för kvinnlig och lika rösträtt som utspelar sig mot en fond av nervösa krigsbulletiner och revolutionär oro – men också av revyföreställningar, fotbollsmatcher, litterära genombrott. Som sagt, greppet är medryckande – men efter att ha läst några böcker i den här genren är det samtidigt lätt att uppfatta det som något av ett manér, ett bekvämt och rentav smått manipulativt trick för att locka läsaren i intimfällan.

I värsta fall slutar det i en kvantfysikalisk historierelativism, en stephenhawkingsk uppsplittring i parallella historiska universa där motstridiga tolkningar och fakta inte utgör något problem

För sanningen är nog den att de allra flesta av de här årskrönikorna inte i första hand är ute efter att fånga tidens doft utan ändå – som all historieskrivning – driver en tes av något slag. Det kan handla om den avgörande betydelsen av ett ansvarsfullt politiskt beslut av en stor statsman, som räddade demokratin åt eftervärlden, det kan i ett lite större perspektiv vara att frilägga grunden till den världsordning vi idag ser som så självklar att vi knappt ifrågasätter den. I själva formen finns, kort sagt, en moraliserande tendens: över samtidens blinda vimlande och triviala myllrande höjer sig den sentida författaren i sällskap med de framsynta gestalter som i ödets timma lyckas styra tidens skepp mot räddningen – eller maktlösa tvingas se det gå på grund. Men de historiska sjökorten ritas förstås som vanligt med historieskrivningens egen samtida världsbild som facit.

Och det mesta talar för att just vår egen samtid trots allt inte är mer framsynt än någon annan. Av alla förutsägelser, förhoppningar och farhågor som just nu genomkorsar tidens flyktiga eter lär de allra flesta som vanligt visa sig peka fel. Något som för tillfället ser ut som en struntsak kommer istället att visa sig bli det som sätter tiden i rörelse åt ett helt nytt håll, och framtidens historiker kommer då som nu att le åt vi satt och käbblade om tv-serier, popband och hälsodieter, medan tiden stöptes om mitt framför näsan på oss. Det är en gång för alla historiens öde att den skrivs i tiden, trots att den så gärna vill ta klivet ur den – och kanske bottnar den här trenden av ögonblicksmonografier just i det, hur nuet alltid speglar sig i det förflutna, med andra ord att en osäker och vilsen samtid, där vad som helst tycks kunna hända, också behöver en osäker historia att känna igen sig i.

På gott och ont, vill jag nog säga. Lyckas man bortse från den historiemoralistiska överbyggnaden finns det förstås något befriande i att det förgångna öppnas mot det ovissa, mot fantasi och fiktion, mot ett berättande där också alternativen, möjligheterna, lyser igenom. I bästa fall kan det leda fram till en mer demokratisk historiesyn, där förloppen inte framstår som för evigt fixerade utan står öppna för förhandling och omskrivning. I värsta fall slutar det i en kvantfysikalisk historierelativism, en stephenhawkingsk uppsplittring i parallella historiska universa där motstridiga tolkningar och fakta inte utgör något problem och vad som helst är lika sant. Historieskrivning handlar nämligen i grund och botten om de stora framtidsfrågorna: om vi ser världen som en och gemensam, och vem som i så fall äger makten att förklara den. Ideologi och politik, med andra ord.

Dan Jönsson, författare och kritiker

 

Litteratur

Florian Illies: 1913 – århundradets sommar. Norstedts, 2013.

Elisabeth Åsbrink: 1947. Natur & kultur, 2016.

Yvonne Hirdman: Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin –  dagarnas nyheter 1 april–9 maj. Ordfront förlag, 2017.

Per T Ohlsson: 1918 – året då Sverige blev Sverige. Albert Bonniers förlag, 2017.

Per T Ohlsson: P

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".