Germanerna – mellan myt och verklighet

9:16 min

Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ridley Scott inledde sitt maffiga filmepos "Gladiator" om den romerske generalen Maximus Decimus Meridius med att visa hur han – och hans romerska soldater – gör sig redo för att strida mot sina fiender och motsatser.

Generalen, spelad av Russel Crowe, håller ett tal om att det hans soldater gör i livet ger eko i evigheten. Samtidigt ordnas eldgropar, katapulter laddas, soldater ställer upp i räta kolonner och bågskyttar lägger an – strategiskt, disciplinerat och väloljat. Mot denna romerska krigsmaskin ställer Ridley Scott ett gäng skäggiga, storvuxna och muskulösa män som står och hoppar i en skogsdunge. Mest påminner de om smutsiga troll där de står och bankar med sina yxor och svärd. När slaget börjar rusar de en och en rakt in i romarnas räta led – mot en säker död. Det avancerade romarriket möter de underutvecklade, men orädda germanerna.

När jag läser det inledande kapitlet i ”Det germanska spåret. En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien” – skriven av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap – kommer inledningsscenen från ”Gladiator” upp på min näthinna. Det är uppenbart att Ridley Scotts bild av germanerna är starkt påverkad av – kanske rent av hämtad från ”Germania” – en skrift författad av romaren Publius Cornelius Tacitus under första århundradet efter Kristus.

Än idag anser sig forskare faktiskt vara tvungna att ”ta tillbaka historien” om germanerna från högerextremisterna

Det vi vet om antikens germaner baserar vi på romerska eller grekiska skriftkällor. De germanska folken själva saknade vid den här tiden skriftspråk. Bilden som romarna gav av dessa ”vildar” är kanske inte helt balanserad – själv baserar Tacitus skildringen i ”Germania” på vad han hört berättas av handelsmän och krigare. De beskrev germanerna som tappra i strid, gästfria, trofasta i kärlek och till familjen, men också som stridslystna, vidskepliga och försupna.

Att en filmare som Ridley Scott hämtar stoff till en Hollywoodfilm från en sådan historisk skrift gör ingen större skada, men Tacitus beskrivning har lett till betydligt värre tolkningar. Lönnroth skriver att skriften nog faktiskt ligger till grund för de många vanföreställningar om germanerna som otroligt nog fortfarande florerar i nazistkretsar. Föreställningar som har väldigt lite med historien att göra och som lanserades under Hitlerregimen i Tyskland – där idén om ett germanskt urfolk i ohelig allians med diverse rasteorier och hämndfantasier banade väg för Förintelsen.

Än idag anser sig forskare faktiskt vara tvungna att ”ta tillbaka historien” om germanerna från högerextremisterna – även akademiskt gjorde alltså Hitlers german-vurm stor skada. I sitt standardverk "Germanerna" från 2013 skriver språkprofessor Tore Janson uttryckligen om detta. Men det är inte det som är bokens styrka – utan att han kartlägger germanerna utifrån vad vi kan veta om dem utifrån myter, historia och språk.

Så – vilka var de då, germanerna?

Det krävs ytterligare en romare för att svara på det. Julius Caesar skriver i ”De bello Gallico”, författad år 51 före Kristus, att germanerna bor norr om floden Donau – som var gränsen mot Romarriket – och öster om Rhen – för på andra sidan om den, västerut höll kelterna till.

Att det handlade om en sammanhållen folkgrupp är nästintill uteslutet. Det finns varken spår i språket, i några skrifter eller i arkeologiska fynd som skulle stärka en sådan tes. Snarare handlade det om folkgrupper som sinsemellan krigade, idkade handel och möttes – inte minst under de stora folkvandringarna som ägde rum i Europa under 400 och 500-talen efter Kristus. Så småningom växte vissa folkgrupper sig stora – och så småningom kom dessa grupper att ingå i olika nationsbildningar i Europa.

glosor som binder samman olika länder med varandra

Inom språkhistorien brukar forskarna datera språkgruppen ”germanska språk” till tiden mellan 100 före och cirka 500 efter Kristus. Bland annat görs denna tidsbestämning genom en granskning av ord och uttryck som är – eller har varit gemensamma för de germanska språken – och som under den tiden kommit in i ordförrådet, via mötet med romarna. Ord som säger något om dåtidens värld. Det handlar om krigstermer som ”pil” och ”kamp”, handelstermer som ”korg” och ”köpman” samt arkitekturtermer – som ”tegel” och ”fönster”. Romarna bodde till skillnad från germanerna vid den här tiden i stenhus.

Själv kom jag på allvar i kontakt med begreppet germaner när jag studerade tyska. Och det var där – på det språkhistoriska seminariet på tyska institutionen vid Umeå universitet som jag insåg hur spännande det är att lägga detta språkhistoriska pussel som tydligt visar hur de germanska språken hänger ihop och vilket släktskap som finns mellan dagens moderna språk som norska, isländska, färöiska, danska, svenska, tyska, nederländska och engelska.

Plötsligt sa det germanska något om min samtid.

En liknande insikt får jag när jag läser Lars Lönnroths bok om det germanska spåret inom litteraturen. Men här är det inte språkliga former och glosor som binder samman olika länder med varandra – utan snarare versformer, poetiska formler, tematik, persongalleri och världsbild som kommer till liknande uttryck i verk som varken ligger nära varandra i tid eller rum. Bevis på att denna litteratur har uppstått i ett utbyte – en dialog.

Som den germanska versens form som inte bara finns i nordgermanska runinskrifter från danskt 400-tal, eller i fornengelska hjältedikten ”Beowulf” som troligen skrevs 300 år senare – utan också ger form åt både det forntyska eposet ”Hildebrandslied”, daterat till 800-talet och fornisländska ”Völuspá” som inte skrevs ned förrän långt senare – någon gång under 1200-talet.

Eller hur hjältarna och de dramatiska händelserna återkommer i verk efter verk. Hur hjälten Siegfried och skurken Hagen från det mäktiga medelhögtyska riddareposet ”Nibelungenlied” också finns med i den isländska ”Poetiska Eddan” – även om deras namn är något annorlunda: Sigurd Fafnesbane och Högne. Det finns många fler liknande germanska sagokretsar som tjänat som brunnar till skalder som kunnat ösa handlingstrådar ur dem.

forskningen [...] låter oss konstatera att de varken var smutsiga troll som i ”Gladiator”, eller ett blont urfolk som i nazisternas perverterade syn

Eller som fortfarande kan ösa. För det germanska spåret finns fortfarande med oss i litteraturen. Det går att använda symboler och sagoepisoder på nytt: som serietidningsaction med åskguden Thor, som stoff till ändlösa fantasyromaner i Tolkiens anda – eller – som samhällskritik.

Med sin mycket uppmärksammade kortroman ”Den främmande vännen” från 1982 lyckades den östtyske författaren Christoph Hein med konststycket att väva samman det germanska motivet från ”Nibelungenlied” – då hjälten Siegfried badar i drakblod för att bli odödlig – med en svidande och skarp dagsaktuell samhällskritik mot ett DDR-samhälle som Hein såg som både inhumant och alienerande. DDR-regimen förbjöd romanen – som bara blir bättre om man kan sin ”Nibelungenlied”.

Vilka germanerna egentligen var kommer vi aldrig med säkerhet att få veta. Men forskningen tar oss ständigt närmare en förståelse. Den låter oss konstatera att de varken var smutsiga troll som i ”Gladiator”, eller ett blont urfolk som i nazisternas perverterade syn på saken, utan bra mycket mer mångfacetterade och sammansatta.

Och den kultur och litteratur de efterlämnade fortsätter att ge författare rika tolkningsmöjligheter och upphov till nya spännande berättelser.

Mats Almegård, journalist

 

Litteratur
Lars Lönnroth: Det germanska spåret – en västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien. Natur & kultur, 2017.

Tore Jansson: Germanerna – myten, historien, språken. Norstedts, 2013.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".