Vi vill inte vara skyddade, vi vill vara fria: Lotten Collin: Bogotá

3:23 min

Utrikeskrönikan 19 oktober 2017. Bogotá.

Bogotá, torsdag.

Jag hade just fyllt 18 när jag flyttade till Chile för att plugga. Jag kunde ingen spanska, men ett av de första orden jag fick lära mig var ”piropo”. Så kallades det när män, gubbar och killar visslade eller skrek saker efter kvinnor på gatan.

Varje dag när jag gick till universitetet i Valparaiso kantades gångvägen av ”piropos”. Gubbarna brukade viska ”mijita rica” (min snygga lilla dotter), och männen visslade eller kommenterade sinsemellan, ord jag inte förstod men ändå förstod. Vad killarna sa minns jag inte, kanske för att det var samma saker som jag, precis som alla andra tonårsflickor, redan upplevt i Sverige. För ordet ”piropo” var ju nytt, men knappast trakasserierna. De hade jag redan inkarnerat, gjort till vardag.

Manliga studenter på universitet erbjöd sig att följa mig hem ifall jag tyckte det var obehagligt, särskilt sent på kvällen. När de gick med hördes inga piropos. Jag har hört samma lösningar så länge jag kan minnas. Män som erbjuder sig att promenera med mig, eller ta en omväg med taxin för att jag inte ska åka ensam. Män som vill skydda mig från andra, farligare män. På reportageresor får jag ofta frågan om jag reser själv? Bara sådär, utan någon som tar hand om mig?

Innan jag blev korrespondent blev jag precis som alla andra utrikesreportrar skickad på säkerhetskurs. Den hölls av ett gäng brittiska ex-militärer. I seminariet som handlade om sexuella trakasserier fick jag och de andra kvinnliga journalisterna rådet att vara extra försiktiga i Mellanöstern: Inte gå ner i en hotellbar ensam på kvällen, använda diskreta kläder, och helst ha sällskap av en man.

Jag argumenterade emot, sa att sexuella trakasserier knappast är något unikt för mellanöstern, och att jag själv blivit utsatt på en rad andra platser, både i Sverige och utomlands, flera gånger av journalistkollegor som kommit med oönskade inviter. Föreläsaren tog mig åt sidan, och sa: ”Om jag var en ung och söt tjej som du så skulle jag inte vara så kaxig. Du vet, det kan provocera många män”.

För några år sedan intervjuade jag den amerikanska feministen Wendy Brown. Det var för ett program om rädslan som många kvinnor känner i offentligheten, den rädsla som staten ofta vill bota genom olika sorters skydd: Nattliga busstopp bara för kvinnor, särskilda telefonlinjer, parkbelysning. Allt för att slippa ta upp frågan om varifrån hotet egentligen kommer.

Mina manliga kollegor på redaktionen avfärdade hela idén om att göra programmet. De hävdade att det inte alls handlade om ett demokratiproblem, som jag påstod, utan om stadsplanering, och det var inget passande ämne för vårt veckomagasin. Jag och den kvinnliga programledaren insisterade, och det blev ett program.

Det Wendy Brown sa, i den där intervjun, har sen dess stannat kvar i mig: ”Vi vill inte vara skyddade. Vi vill vara fria.”

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".