Mötet 2: Einstein, Tagore och slaget om verkligheten

10 min

Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore.

De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg.

Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa.

Han hälsar sin gäst: ”Välkommen, Rabindranath”. Besökaren svarar: ”Albert – tack!”

Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker.

 "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser."

De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare.

Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga.

Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten?

Nej, svarar Tagore.

När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser.

Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert – om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen!

Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: ”Gud är subtil, men han är inte illasinnad.” En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud – medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet.

Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.

Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein.

Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig – logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion – men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden – men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför.

Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.

Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt?

Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet.

Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan – men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är.

Den som talar är en man som i ett annat sammanhang – i samtal med vännen   Abraham Pais – retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den?

Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss – egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn – inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts.

Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig.

Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet.

Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts.

Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den.

Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid.

Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina ”dikters djup och höga syftning”. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten – inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella.

En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel.

Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd.

Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består.

Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans ”brinnande ögon”. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig.

Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap.

Men detta är just vad det är: En tro.

Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut.

Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: ”Då är ju jag”, utbrister han, ”mer religiös än du!”

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".