Arbetarklassen: Rörelsen som blev en individ

10 min

Föraktet för arbetarklassen lever och frodas. Från både vänster och höger. Men för att göra något åt det måste man först se att arbetarklassen är ett politiskt subjekt, menar Elin Grelsson Almestad.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Du hade flyttat till Paris, det var för fyra år sedan, och du var dum nog att vilja likna en borgare för att dölja det du såg som ditt fattiga och provinsiella ursprung – som du var rädd för, det var rädslan som avslöjade dig – men din bild av borgerskapet var hundra år efter sin tid, just på grund av gapet mellan den världen och dig själv, och du hade köpt den där kravatten och en tredelad kostym som du bar i vått och torrt, ofta med slips, till och med när du skulle till snabbköpet och universitetet. Du tog på dig dina otidsenliga kläder varje morgon och röjde med din ängsliga attityd det förflutna som du så desperat försökte begrava (…)”

I Édouard Louis roman ”Våldets historia” tecknas en smärtsam bild över någon som lämnat sitt provinsiella arbetarursprung bakom sig och nu med alla medel försöker imitera och på så sätt smälta in i den borgarklass han så gärna vill tillhöra. Kravatten blir en symbol för avståndet mellan jagets ursprung och hans tafatta försök att lämna det bakom sig, en markör för just det utanförskap han vill dölja snarare än ett sätt att passa in.

Passagen får mig att tänka på Frankrikes president Emmanuel Mácron som flertalet gånger fällt omdömen om dem som protesterat mot hans politik. I sitt ämbete som ekonomiminister mötte Mácron 2016 en fackföreningsmedlem som kritiserade försämringar i arbetsrätten och han svarade med att konstatera att ”du skrämmer mig inte med din T-shirt. Det bästa sättet att ha råd med en kostym är att arbeta”. Efter att ha valts till president har han bland annat talat om ”dem som lyckas och de som inte är något” och kallat demonstranter för slackers.

Owen Jones visar i ”Chavs” hur föraktet blivit en dominerande diskurs i Storbritannien, men mönstren är skönjbara även i Sverige. Ingen vill längre vara arbetarklass.

Mácrons illa dolda förakt för arbetarklassen och de som demonstrerar mot hans politik följer en linje som tecknas i Owen Jones bok ”Chavs - Föraktet för arbetarklassen”. Chav är ett brittiskt begrepp för en person med låg social status och så kallat ”ovårdat och ohyfsat beteende”. Boken kom ut i Storbritannien redan 2011, men har nu översatts till svenska av Joachim Retzlaff. Även om den diskuterar utifrån en brittisk kontext finns flera beröringspunkter med många länder i väst de senaste decennierna. Det handlar dels om nedmonteringen av arbetarklassens institutioner; allmännyttiga bostäder, industrier och fackföreningsrörelsens inflytande, dels om den liberala fokuseringen på individens ansvar och möjligheter. Arbetarklassens villkor ska inte längre förbättras, i stället ska individen ges redskap att undfly den och göra en klassresa. Den som inte gör resan har sig själv att skylla.

Storbritannien har en specifik och brutal ingång till hur villkoren för arbetarklassen förändrats sedan slutet av 1970-talet, i och med Margaret Thatchers makttillträde och den politik som det innebar. Men samma processer går att skönja i många länder. Resultaten också snarlika; en demonisering av arbetarklassen och en individualisering av sociala problem som fattigdom och arbetslöshet där det görs till en fråga om bristande ambitioner och individuella karaktärsdrag. Den som protesterar mot inskränkningar i arbetsrätten bör skaffa sig ett mer välbetalt jobb och köpa sig en kostym. Den som tvingas leva på försörjningsstöd ska vara beredd på oanmälda hembesök för att kontrollera så att det inte fuskas.

Demoniseringen av arbetarklassen går igen i såväl politik som populärkultur där den vita arbetarklassen är ett tacksamt objekt för humorserier eller uppfostringsunderhållning som ”Lyxfällan”. Owen Jones visar i ”Chavs” hur föraktet blivit en dominerande diskurs i Storbritannien, men mönstren är skönjbara även i Sverige. Ingen vill längre vara arbetarklass.

En indikation på utvecklingen här kom med undersökningen Klass-SOM som genomfördes 2008 av statsvetare och sociologer vid Göteborgs universitet. Med utgångspunkt i en gemensam enkätundersökning kunde de visa hur identifikationen med begreppet arbetarklass låg på 24 procent. Bland dem som ekonomiskt och yrkesmässigt kunde definieras som just arbetarklass låg identifikationen på 44 procent, medan en så stor andel som 50 procent såg sig som medel- eller övre medelklass. Påfallande var också att yngre människor som definierades som arbetarklass, hade mindre benägenhet att identifiera sig själva som arbetare än äldre svarande.

även i mer vänsterpolitiskt inriktade sammanhang, med hög medvetenhet kring politiska frågor, kan skämtas om chavs eller white trash utan att någon reagerar. Snarare skrattar alla med.

Så vad innebär det? Föraktet mot arbetarklassen är ingenting nytt, arbetare har alltid demoniserats och kontrollerats. Men till skillnad från arbetarrörelsens framväxt och guldår under 1900-talet existerar inte längre arbetarklass som politiskt subjekt på samma sätt. Kvar är i stället individerna som borde ta sig i kragen. Eller som skribenten Polly Toynbee uttrycker det i en artikel i The Guardian:

”Nu när man inte längre fruktar arbetarklassen som ett politiskt hot behöver den inte längre respekteras, och de däruppe kan frossa i sin överlägsenhet som om vi levde på 1700-talet.”

De däruppe tillhör inte bara högern. I ”Chavs” konstaterar Owen Jones att det även i mer vänsterpolitiskt inriktade sammanhang, med hög medvetenhet kring politiska frågor, kan skämtas om chavs eller white trash utan att någon reagerar. Snarare skrattar alla med. Precis som högern har sina projektioner finns det hos vänstern en slags nostalgisk dröm, om den bildade, välartikulerade arbetaren som läste Moa Martinsson, organiserade sig i fackföreningen och argumenterade för sin sak. I en intressant text om ”Våldets historia” i tidskriften Ord&Bild konstaterar kritikern och författaren Andres Stoopendaal att även Édouard Louis är fångad i denna språkliga diskurs, där en stor poäng i romanen är skillnaden i hur han och systern – som fortfarande är fattig arbetare i Nordfrankrike – uttrycker sig. Hon berättar på sitt grova, simpla språk för sin man om ett traumatiskt övergrepp som Louis har blivit utsatt för och det är ett slags våld mot honom att höra det återberättas med andra ord. Men – påpekar Stoopendaal – Louis skönlitterära återgivning av sättet hon talar på blir också ett slags våld mot henne. Ett sätt att distansera sig ytterligare från sin enkla bakgrund genom att tydligt markera det språkliga avståndet mellan sig själv och sin syster.

Oavsett vad man identifierar sig som finns klasserna där.

I den mån den vita arbetarklassen återvänt som politiskt subjekt har den ju gjort det på helt fel sätt. Som väljare av Trump, Sverigedemokraterna, Le Pen och Brexit. Ängsligt har tyckare och politiker analyserat sönder denna grupp för att förstå varför de gör på detta vis och den vita, missnöjda arbetarklassmannen har både blivit någon att skylla högerpopulistiska framgångar på och någon som utifrån den kontexten måste förstås och talas med. Detta samtidigt som en annan, stor och växande andel av de som utgör arbetarklassen - det vill säga invandrade och personer som rasifieras, misstänkliggörs i jakten på att vinna tillbaka de förlorade arbetarmännen.

Oavsett vad man identifierar sig som finns klasserna där. Det handlar först om att se det. Sedan kan man ta sig an den stora, och alltmer akuta utmaningen: att bygga ett politiskt subjekt och en politisk förståelse utifrån klass, utan etnisk stratifiering. En förståelse befriad från nostalgiska drömmar om en 1900-tals-era som ofrånkomligen är över.

Elin Grelsson Almestad, författare och skribent

 

Litteratur

Édouard Louis: Våldets historia, översättning Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2017.

Owen Jones: Chavs – föraktet för arbetarklassen, översättning Joachim Retzlaff, 2017.

Maria Oskarson, Tomas Berglund, Mattias Bengtsson: En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik. Liber, 2010.

Andrés Stoopendaal Våldets historia, och dess fortsättning. Ord&Bilds blogg Ord&Blogg, 2017.

Polly Toynbee ”Tony Blair tried to bury it but class politics looks set to return”. The Guardian, 2010.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".