Ett avsnitt från Släktband
25 min
Johan och 125 andra barnhusbarn flyttades i karavan längs leriga vägar
Mån 04 dec 2017 kl 10:35
Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan.

På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem. 

I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal.

På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva.

Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg.

Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping.

- Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina.

De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med.

- Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan.

Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785.
Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län.

De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar.

- Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström.

- Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig.

Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär.

Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet.

När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret.

- Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid.

- Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de ”…avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra” och liknande formuleringar.

- Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här:

Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan.

Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal.

Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade.

Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson.

- Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat.

Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn.

Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten.

- Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år.

Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker.

- Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget.

- Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby.

- Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström.

Barnhusbarnen i arkiven

Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven.

Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet.

- Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen.

Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här:    

Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.

 - Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit.

- Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar.

- För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi.

Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen.

- Det är en fascinerande historia tycker jag!

Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige?

Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton.

- De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid. 

- Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige.

Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset.

Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi  och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen. 

När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna. 

- Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn. 

- Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset.

Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland.

- Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark:

Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga. 
Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka.

- De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen.    

Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser?

- Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen.

Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126.

- Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll.

- Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död.

Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen.

- Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år.  

- Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft.   

Musik som spelats i avsnittet

  • 10.37
    Hauber Zsolt - Sun, Earth, Moon
    Album: Lounge 2009
    Bolag: Voice Records
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".