Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
9:48 min
Bitska hälsningar, Jane Austen
Tor 09 nov 2017 kl 13:04
Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.

Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.

Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.

En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.

För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”

börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter

Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”

Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.

Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.

För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.

Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.

Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.

Annina Rabe, litteraturkritiker


Litteratur

Jane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Läsning 3 : Begäret efter bokstäverna och kropparna Tor 19 apr kl 06:01(10 min)

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Läsning 2: Den läsande kvinnan är aldrig neutral Ons 18 apr kl 06:01(9:51 min)

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

Läsning 1: Fem skäl för vuxna att läsa barnlitteratur Tis 17 apr kl 06:01(10 min)

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

När Frankrike satte krydda på tillvaron Tor 12 apr kl 06:01(11 min)

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet?

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet?

Hoppet behövs i klimatkrisens tid Ons 11 apr kl 06:01(9:37 min)

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén.

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".