Ett avsnitt från OBS
9:21 min
Öst och väst är ett kärlekspar
Mån 20 nov 2017 kl 13:04
Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.

Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig ”att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!”

Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?

Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna – det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna – och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. ”Vi kristna libaneser”, påstår mina släktingar, ”är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.”

Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.

Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.

Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner – George – gripa in: ”Du Michael”, säger han, ”du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här?” Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.

I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad

”Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.”

Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har – åtminstone sedan korstågens tid – gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.

Men det finns naturligtvis också en annan historia – och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad – och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen – och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.

Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.

Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.

hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?

Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet – och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.

Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?

Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, ”Orientalism”, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards ”Boussole”. Denna flerfaldigt prisbelönta roman – titeln kan översättas med ”Kompass” – tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum – det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer – utan diktare, konstnärer och kompositörer.

Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva – och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.

Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.

Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst – och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.

”Boussole” utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling – från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa – tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.

Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.

På samma sätt som det faktiskt också är ditt.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria


Litteratur
Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".