Bra och dåliga indianer: Lotten Collin i Santiago

3:23 min

Utrikeskrönikan 17 november med Lotten Collin.

Santiago, fredag morgon.

Ibland kan flera hundra års kolonialism slås tillbaka på ett ögonblick. Som i söndags, när jag var nere i södra Chile för att göra reportage om ursprungsbefolkningen Mapuche, som kämpar för ökat självbestämmande och landrättigheter. Under 1800- och 1900-talet förtrycktes mapcuhes av den chilenska staten, som stängde in dom i små reservat och delade ut deras mark till nybyggare från Europa. De förbjöds att tala sitt eget språk och tvingades anta spanska namn.

Konflikten har bubblat länge, men de senaste åren har det väpnade motståndet växt, och en gerillagrupp bränner lastbilar, kyrkor och privata gårdar. Landockupationerna har blivit fler.

Jag reste runt. Pratade med mapuches som stödjer de våldsamma metoderna och mapuches som avfärdar dom. Pratade med präster som fått sina kyrkor uppeldade, med bybor som lever i skräck för nattliga bränder. Men en röst saknades: De stora landägarna, familjerna som kom från Europa och slog sig ner i södra Chile. 

På en lantbruksmässa träffade jag en grupp äldre män i stråhattar och märkesskjortor. De var tjuruppfödare, var och en med några hundra hektar. De tittade först misstänksamt på mikrofonen, men sen skämtade en av dem: ”Åh, vi borde ha mördat alla 'indianer' redan när vi kom hit, så hade vi inte haft de här problemen idag".

Isen var bruten. Männen förklarar att ”'indianerna' är lata av naturen, att de vet inte hur man odlar marken”, och säger att deras föräldrar, som kom från Europa, ”civiliserade mapuchefolket, gav dem jobb och en religion”. En av männen försöker gifta bort mig med sin son – ”han är lika vit som du!” – och en annan bjuder mig ut på gården. Min hudfärg gör att jag enkelt blir en av dem.

Plötsligt hör hur någon harklar sig bakom oss. En man kliver fram.

”Jag är mapuche. Jag har stått här och lyssnat på er, och jag har några saker att tillägga. Mina föräldrar förslavades av era föräldrar. De fick bara bröd att äta, de misshandlades. I skolan fick jag lära mig er, kolonisatörernas, historieskrivning men idag är jag fri att välja själv. Jag har min egen gård, och jag har gett mina barn mapuchenamn”, säger mannen, och pekar på sina två döttrar i glittrande klänningar. De ska snart delta i en dansuppvisning.

Stråhattarna försöker ta tillbaka vad de sagt, men det är försent, rösterna finns redan i min mikrofon. En av dem lutar sig fram till mannen och säger: ”Du vet, vi pratade inte om dig, vi pratade om dom andra, de dåliga 'indianerna'. Du verkar vara en bra, en duktig mapuche!”

Mannen svarar: ”Jag behöver inte era omdömen. Jag är fri.”

Sen tog han alla i hand och vände sig om och gick, med de glittrande döttrarna på var sin sida.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".