Inbrottet och murarna runt själen

10 min

Författaren och journalisten David Qviström drabbas av inbrott och undrar: hur kan något så banalt göra så ont?

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det första jag ser är vardagsrumsfönstret på glänt och en öppnad flaska grapefruktläsk i soffan. Hjärnans impuls är att tvinga fram ordning – kanske har sonen varit här och glömt att stänga? Men i nästa rum finner jag det sönderslagna fönstret där någon klättrat in.

Trots vad som borde vara banal begriplighet förefaller mig den okände inkräktarens ärende obegripligt. Hjärtat rusar medan jag far upp och ner mellan våningarna. Vindsluckan är avlyft, och upp på träspånen har den okände baxat extramadrassen från kattvinden tillsammans med mina urbäddade sängkläder. Där ligger också morakniven från verktygslådan och några öl från kylen.

Måste återta huset, tänker jag och tvingar mig att sova kvar den natten.

Jag ringer polisen. Hjärnan känns som bedövad gegga. Tänk så många år jag har slitit med detta gamla trettiotalshus mitt i ingenstans i Sörmland. Gnott med linolja, blandat eget kalkbruk, spikat tidsenligt valsade glas i spröjsade fönsterbågar. Min själ bor här också när jag själv befinner mig i Stockholm.

Exakt vad som är stulet är svårt att se. Inte mycket. Cykelnycklarna. En ask ammunition till luftgevär. Mitt i sin hänsynslösa handling har inkräktaren närmast omsorgsfullt bäddat tillbaka överkastet och lagt en tidning på vita soffan innan han har klättrat ut. Som en Sherlock Holmes nagelfar jag spåren för att återskapa avsikten i detta egentligen så futtiga lilla inbrott, som att där fanns en djupare insikt att upptäcka. Jag måste återta kontrollen. Vad tänkte han, vad ville han?

I Brottsförebyggande rådets ”Nationella trygghetsundersökningen” uppger runt en procent av de svenska hushållen att de har utsatts för bostadsinbrott under det gångna året, vilket motsvarar 45 000 hem. Jag läser referat av intervjuundersökningar. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av inbrottsoffren drabbas av sömnbesvär och ångest, vissa under lång tid. Enligt en brittisk undersökning från 2016 vågade var tionde inte längre vistas hemma ensam efter inbrottet, och 13 procent valde att flytta. Det där att ”någon har varit och rotat runt bland ens grejer” liknade intervjupersonerna ofta vid ett fysiskt övergrepp.

Måste återta huset, tänker jag och tvingar mig att sova kvar den natten. Samtidigt känner jag mig lite löjlig som reagerar så starkt. Herregud, en gärningsman som dricker grapefruktsläsk till frukost och snor ammunition till luftgevär. Antagligen bara någon ungjävel på glid. Och varför skulle det här vara så annorlunda mot att exempelvis bli bestulen på plånboken ute på stan? Det hade inneburit större olägenhet, men då hade jag skyllt på oturen. Nu däremot sover jag, i den mån jag nu gör det, med kofoten bredvid mig i sängen, natten igenom lyssnandes mot nedervåningen efter glas som på nytt krossas.

Med muren är trädgården är inte längre semi-offentlig utan privat.

I antologin ”Beyond Gated Communities” skriver forskare från åtta länder om den på många håll i världen vanliga trenden med grindsamhällen, alltså stadsdelar eller enklaver omgärdade av murar och med kontroll av vilka som rör sig in och ut från området. Dit flyttar man för att skydda sina ofta välbärgade liv mot kriminalitet, men flera av forskarna framhåller också dessa områdens socioekonomiskt homogena miljö och livsstil som en viktig dragkraft. Våra bostäder signalerar ju var vi hör hemma mer än avseende adressen.

Intressant är att känslan av samhörighet med samhället eller staden utanför enligt en av forskarna är svagare i grindsamhället än i stadsdelar utan murar. Vad som också fångar mig är resonemanget om hur murarna förändrar karaktären på det rum som förut utgjort gränsland mellan det offentliga och den privata sfären. Ett exempel är trädgården framför villan ut mot gatan. Så länge sikten mot huset är fri från gatan tillhör upplevelsen av trädgården också dem som passerar. Kanske hälsar man på husägarna, som därmed är sedda och anpassar sitt beteende därefter. Fri sikt in till grannen leder till spontana samtal över häcken. Men när muren byggs, kanske med hänvisning till säkerhet, då förändras trädgårdens status. Nu måste möten bokas och planeras. Med muren är trädgården är inte längre semi-offentlig utan privat. Nu kommer de hiskeliga shortsen fram, eller kanske inga alls. Forcerar någon muren för att kommunicera är det ett intrång.

I lagstiftningens gryning, när idén om hemmets frid fortfarande var en nymodighet, var stöld av egendom huvudsaken och intrånget bisak. ”Södermannalagen” från 1320-talet stadgar exempelvis om tjyvnad att ”Gångar han vid att han stulit haver, äge målsägaren rätt honom livet att giva eller upp hänga om han vill.” Gårdens alla rum var inte lika starkt kopplade till den privata sfären. Storstugan på gården stod öppen som ett slags dåtidens semi-offentliga rum. De nya hemfridslagarna avsåg att förhindra maktens män från att roffa av böndernas tillgångar utan att ge ersättning – men lagarna tillförsäkrade samtidigt fattiga åtminstone en natts övernattning utan risk att bli utslängda.

I anglo-saxisk lagstiftning dröjde det fram till runt 1450 innan intrånget ansågs vara ett brott i sig, även när ingen stöld hade begåtts – dock måste två premisser då vara uppfyllda: att någon hade varit hemma då inbrottet begicks, och att inbrottet hade skett nattetid. Det senare ledde till en diskussion om vad som kunde anses vara nattetid. En definition från 1505 att natt rådde mellan solnedgång och soluppgång gjorde att inbrott kunde begås ostraffat i skymningen – ända tills ett domslut 1606 slog fast att natt rådde då det var så dunkelt att en mans ansikte inte längre kunde kännas igen. På sätt och vis är det talande: först den stund inkräktaren är okänd uppstår alltså brottet.

I vår individualistiska tid har hemmet privatiserats, internaliserats, blivit jagets materialiserade förlängning och en identitetsmarkör som talar om vilka vi är

Jag gör en uppdatering på Facebook om inbrottet och får andras berättelser tillbaka. Om medaljen som stals, den som hade ärvts genom generationer. Om de som helt hänsynslöst stal nya studentklänningen. Om tjuvarna som till och med tog sig tid att äta upp resterna av födelsedagstårtan i köket.

”Det viktigaste är att minnas att de personligen ju inte står på tjuvens agenda”, läser jag en psykologs råd för att klara traumat efter ett inbrott. Alltså: ta det inte personligt, det är inte dig utan dina grejer de vill åt. Men vad som traumatiserar inbrottsoffer är ju knappast förlusten av prylar, utan, som jag minns en reaktion efter ett inbrott: ”Tänk om han har suttit här och tittat igenom våra fotoalbum”, trots att tjuven med stor sannolikhet knappast haft tid eller intresse av den saken.

Hemmet är där vi odlar idén om vår trygghet. Det är där vi förvarar monumenten över vårt förflutna. I vår individualistiska tid har hemmet privatiserats, internaliserats, blivit jagets materialiserade förlängning och en identitetsmarkör som talar om vilka vi är – bara så kan man begripa känslan av ett fysiskt övergrepp, att någon med våld trängt in i vårt materiella jag. Och när vi efter inbrottet försöker värja oss bygger vi murarna ännu högre – med larm, vaktbolag och nya tillhållarlås – för att stilla vår oro, för att markera vårt egenvärde, som en besvärjelse mot det onda.

Tanken slår mig – om jag gjorde precis tvärtom? Om jag, som oftare förr, och som sju procent av amerikanerna enligt en undersökning fortfarande gör, lät dörren stå olåst eftersom ”dom” ju ändå tar sig in om de vill? Om huset bara var ett rum och inte ett fodral för min själ – skulle en ovälkommen nattgäst drabba mitt inre lika starkt då?

Antagligen inte. Men vem lämnar dörren vidöppen in till sin själ? Jag åker till Flen och köper tre rutor tvåmillimeters begagnat glas, spikar stift och kittar, stryker med ljus engelsk röd. Sedan tittar jag efter larm. Så bygger också jag min mur.

David Qviström, författare

 

Litteratur:
Brottsförebyggande rådet, BRÅ, ”Nationella trygghetsundersökningen 2016”, 2017

Sam Bagaeen och Ola Uduku (red), ”Beyond Gated Communities”, Routledge 2015.

“De svenska landskapslagarna” i översättning av Åke Ohlmarks. Stureförlaget 1976.

“7 Percent Of Americans Don’t Lock Their Doors”, Huffpost, 30 september 2014.

“Beating the Burglary Blues”, Psychology Today, 1 maj 1996.

“The PTSD of Home Burglary”, Pacific Standard, 13 augusti 2014.

“One in 10 UK burglary victims moves house”, Physorg.com, 28 oktober 2016.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".