Den plundrande människan

9:13 min

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta, menar arkeologen Richard Holmgren.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi arkeologer brukar kalla de första människorna för ”jägare och samlare”. Ni känner säkert igen det. Paradoxalt nog springer dessa jägare och samlare fortfarande omkring runt knutarna. Det är nämligen inte så lätt för den moderna människan att skaka av sig hundratusentals år av jagande och samlande hur som helst. Det här vet alla som har jagat runt bland prismärkningar för att komplettera sin porslinssamling, sin skivsamling eller kanske samlaren av tändsticksaskar. De som vill äga – men som inte kan ha allt – lär sig att välja, sortera och klassificera i hierarkier. Som liten samlade jag själv kastanjer – de såg ut som vackra små mahogny-bitar – jag upptäckte dock snart att kastanjerna var känsliga för inflation och inte minst för mask – men väl såå tillfredställande att få samla de finaste av kastanjer… Vi jagar och samlar som aldrig förr, och det kommer att leda oss ända till krigets Syrien – men låt oss ta det från början.

I begynnelsen rådde kaos. Men efter Big bang blev stegvis lagbundenhet och symmetri krafter att räkna med. Vidare skapades liv och så småningom även tvångstankar. Djur blev fantastiska på att springa fort, att bita riktigt hårt och att upptäcka möss från svindlande höjder. Människan å andra sidan utvecklade ett otroligt färgseende som lade grunden till sortering av ätbart eller giftigt, av brukbart eller värdelöst, moget eller omoget. Kaos tämjdes alltmer och på många ställen föddes vidare kulturliv och civilisation.

... sortera bort kaos med eftertanke och folkvett – det är bra för oss! Att hitta mjölken i affären skulle annars bli en rentutav destruktiv sysselsättning.

Nåväl. Efter några solvarv så växte strukturer alltmer fram ur den reptilhjärna som förstod att kaos var något som av nödvändighet måste bemästras. Sortering, kategorisering, urval och klassificering blev oordningens värsta fiende. Genom att upprätthålla kampen mot kaos, så utvecklade vi olika ritualer och snart kunde en kaotisk föreställning om livet efter döden styras upp med hjälp av gravgåvor eller reseplanerare som ristades i sten. Döda kunde nu få eskort genom förvirrande underjordiska labyrinter, oskyldiga djur hamnade i egyptiska linnebindor och Tutanchamons inälvor sorterades i olika krukor. I vardagen blev krokiga stigar till raka avenyer, våra trädgårdar styrde upp kaotisk natur genom utvalda blommor som arrangerades efter form och färg i symmetriska rabatter. Prickiga fågelägg sorterades i utdragbara lådor – i speciella hus som hade stora nyklassiska portar. Ända in i vår moderna vardag hjälper oss dessa processer att reda ut kaotiska tillstånd – Du är säkert bekant med den frigörande känslan när förrådet tömts på skräp eller hur upprensningen i en låda får hela livet att falla på plats. Även våra semesterfoton inordnades inledningsvis i album med olika textetiketter och sedermera hamnade de i digitala mappar. Att ingen orkar titta på dessa kraftdränerande fotografier, ja det spelar ingen roll. Huvudsaken är att bilderna strukturerar vårt förflutna efter plats och tid eller efter speciella tilldragelser. Vår identitet och våra prestationer klassificeras på hyllor i form av diplom, personliga boktitlar eller skivalbum med den rätta popgruppen. Numera är nästan allt i sin ordning – så låt oss därför fortsätta att sortera bort kaos med eftertanke och folkvett – det är bra för oss! Att hitta mjölken i affären skulle annars bli en rentutav destruktiv sysselsättning. Men låt oss också sortera ut bra sortering från mindre bra sortering.

Samlar du på fina saker, så kommer du förr eller senare att bli av med dem. Titta på Tutanchamon till exempel 

Om våra införskaffade saker var eller är mycket gamla… fornfynd alltså – så hamnar de gärna bakom glas för allmän eller privat beundran. Helst i de där husen med nyklassiska portar – muséerna. Här sorteras fornsakerna ofta in efter tid, karaktär och ursprung – sällan efter deras användning och nytta. I regel placeras istället en gammal kruka med andra ”vackra krukor från en och samma region” och inte i vitriner med krukor för osttillverkning, tygfärgning, destillering, gravöl eller för krukor med offer till gudar. Detta blev… och är fortfarande av någon anledning för invecklat och det leder oss oavkortat fram till pudelns kärna – … det som angår problemet med plundring och försäljning av arkeologiska föremål på den svarta antikvitetsmarknaden.

Det inte är konstigt att många fortfarande vill äga en antik kruka. Vi måste bli bättre på att inte sortera fram kontextlös bronsålderskonfektyr bakom museiglas – ointagliga, vackra pjäser som retar till investering och ägande. Sortera istället mer på funktionalitet och fokusera mindre på det stilfulla. Så länge det är på det här viset, så kommer folk fortsättningsvis att investera i, att samla på, och att fråga tv:s värderingsexperter vad deras krukor är värda. Det råder också en tidlös ironi över intresset för innehållet i gamla gravar och tempel. Samlar du på fina saker, så kommer du förr eller senare att bli av med dem. Titta på Tutanchamon till exempel – alla prylar som packades ned i hans grav för att hjälpa honom till evigt liv, lockade så småningom till sig arkeologen Howard Carter som knackade på porten den 4 november 1922. Slav under jagandet och samlandets kosmologi, förkortade Howard Tutanchamons eviga liv väsentligt och drog på sig en mångtusenårig förbannelse att åter igen samla och ordna prylar på ett nytt och övertygande sätt.   

Innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. 

Vid det här laget har du säkert redan förstått hur ordnandet och samlandet är en tvångstanke och ett ofrånkomligt allmänmänskligt symptom. Den stora frågan, i relation till plundring, är således; kan vi fortsätta vårt samlande utan att hetsa till lusten att äga? Svaret måste bli ett definitivt njaa. Alltså – strukturerande för att skapa ordning är mänskligt universellt – men det är däremot inte ägandet. Faktum är att antropologer inte behöver uppsöka en avkrok på Papua Nya Guinea för att bekräfta att så är fallet. Se till exempel bara på våra egna moderna trender, där många av oss inte längre känner att de måste äga sin musik- eller boksamling. De finns i molnet. Våra införskaffade digitala samlingar ger oss ändå en möjlighet att sortera hejvilt i personliga mappar. Och nej – autentiska gamla krukor ska inte behöva hamna i molnet, men vi kan åtminstone konstatera att ett innehav inte alltid behöver bestå i fysiska objekt. Och, när vi sorterar arkeologiska föremål – vilket vi gör för att få ordning på det förflutna – är det alltså angeläget att i förstone förevisa, snarare än att visa upp.

Som arkeolog kan jag inte klampa in i utsatta länder och förklara att det är bättre att man lämnar en kruka i jorden, än att barn i krigets Syrien och Irak är mätta och att de får de ekonomiska resurser de behöver. Men det är viktigt att vända trenden i tid – innan fattiga människor tvingas plundra bort ett identitetsskapande kulturarv, nya kunskaper och en möjlig turistnäring. Innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. Där någonstans, i mörka vrår, kan vi kanske hitta den utlösande faktorn till varför vi någonstans på vägen från jägare och samlare blev just – ägare och samlare.

Richard Holmgren, arkeolog

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".