Ett avsnitt från OBS
8:25 min
Är katastrofen en möjlighet?
Mån 04 dec 2017 kl 13:04
Vem ska man luta sig mot om katastrofen kommer? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På spårvagnen ställer Göteborgs stad en rättfram fråga: “Klarar du dig i tre dygn?” Det sakliga och optimistiska svaret som förväntas är ja. Jag behöver bara skaffa ett par vattendunkar, tjugofem konserver, ett trangiakök, batterier och lite andra grejer. 

“Om du tar ditt samhällsansvar och klarar dig i 72 timmar vid en kris, så kan samhällets resurser användas till de mest nödställda.”

När jag hämtar barnvagnen i källaren passerar jag ett litet inramat papper daterat 27 januari 1956. ”Besiktningsbevis för skyddsrum”. Walter Syrén intygar å civilförsvarschefens vägnar att allt är i sin ordning. 90 personer kan inhysas här nere. Drygt 60 år senare är det svårt att avgöra om skyddsrummet är berett att ta emot 90 personer. Här står mest cyklar mellan de kala betongväggarna. Men en gång lovade staten att här fanns skydd när kriget kom. 

Jag börjar läsa boken ”A paradise built in hell” – “Ett paradis byggt i helvetet” – som handlar om gemenskaper som uppstår vid katastrofer. Författaren Rebecca Solnit inleder med att fråga: “Vem är du? Vilka är vi? I tider av kris är detta frågor på liv och död.” Men Solnits bok är ingen dystopisk undersökning. Trots kriser och katastrofers urskillningslösa fasor, ser hon ett ljus i mörkret. 

Med exempel från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katrina visar hon hur människor i katastrofer mer än något annat är “motståndskraftiga, rådiga, generösa, empatiska och modiga”. Katastrofforskning sedan andra världskriget och framåt har visat hur allt från bombningar till översvämningar svetsar människor samman. Scenen där människor springer, skriker, slår ner och stjäl från varandra upprätthålls i vårt gemensamma medvetande mot all empiri som visar på motsatsen. Hon slår också hål på myten att människor behöver kontrolleras och att polisiära och centralstyrda åtgärder är det viktigaste i en kris. Tvärtom gör de som i normala fall styr samhället ofta mer skada än nytta i sitt behov att kontrollera okontrollerbara skeenden. Människor som organiserar sig själva är de som räddar flest och hjälper bäst.

Många funderar över behovet av att klara sig själv. Som tidigare konstaterats i OBS finns ett ökande intresse bland de superrika att skaffa sig tillflyktsorter på avlägsna öar. Nya zeeländska medborgarskap och bunkrar med överlevnadsutrustning har blivit alltmer populärt bland de rikaste cheferna i teknikföretagen.

Som barn drömde jag ofta själv om ett eget skyddsrum. Det skulle vara rätt litet, men fullt av konserver och torkad proviant. Jag skrotade omkring på bergsknallen bakom huset och funderade över luftintag och sötvattensförsörjning. Hur länge skulle jag behöva vara där inne? 3 dygn, 3 månader? Den gången handlade mina och andras rädslor mest om radioaktivt nedfall från kärnvapen. Idag, i teveserier och när jag surfar runt hos de företag som säljer bunkrar, handlar det mer om rädslan för andra människor. Vapenskåp och öppningar för gevär finns som tillval.

En kollega mailar en utlysning av forskningspengar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har avsatt medel för forskning om ”Civilt försvar med nya förutsättningar”. Som ett eko av den gulnade papperslappen och kalla krigets beredskap i min källare skriver myndigheten:

“Vi måste fortsätta att tänka i nya banor konceptuellt kring området civilt försvar snarare än att försöka återskapa det tidigare totalförsvaret. … [Med] respekt för det som varit behöver vi troligen söka nya och innovativa lösningar för att klara av att skapa ett modernt civilt försvar.”

Så det är inte bara jag som oroar mig, tydligen. 

Vi verkar ha gått från ett samhälle där staten försäkrade medborgarna om sin förmåga att skydda dem, till ett samhälle där var och en förväntas klara sig själv. Sedan 2002 har inga nya offentligt finansierade skyddsrum byggts. Endast 7 av 10 miljoner invånare ryms i de skyddsrum som finns. De beredskapslager av livsmedel som fanns under kalla kriget har nu också helt avvecklats. Utgångspunkten idag är att individen står för sin beredskap.

Men individen kan inte vara svaret här. Och individen är inte heller varken problemet eller faran. MSB ställer några avslutande frågor i sin utlysning: 

“[F]örsvar handlar även om tillit och trovärdighet, inte bara kapacitet och förmåga. Exempelvis hur vi får människor att känna sig trygga. Hur skapar vi förtroende hos allmänheten, utifrån dagens hot och utmaningar? Hur försvarar vi demokratiska fri- och rättigheter? Är det i själva verket det som är civilt försvar idag?”

Jag tänker, kanske är det inte förtroendet för staten, kommunerna och myndigheterna vi alla behöver? Att jag tar hand om mig och staten tar hand om de andra. De där 25 konservburkarna är säkert bra att ha. Men de behöver ju inte bara vara till mig och min familj. Det måste vara viktigare att vi kan känna förtroende för varandra. I varje fall inte hindra den naturliga impulsen att handla solidariskt för våra nästa. Solnit går till och med så långt att hon ser löftet om utopiska gemenskaper realiserade i de helveten som katastroferna innebär.

Katastrofen gör alla grundläggande behov akuta och ger oss därmed chansen att mötas i solidaritet och känna en ny frihet. Vardagens långsamma katastrofer och avstånden mellan oss sveps bort av det omedelbara. Solnits första exempel är den på alla sätt vanliga människan, Anna Amelia Holshouser, som i ett gathörn i ruinerna av San Fransisco 1906 syr ett tält av filtar och startar ett soppkök. Först finns där bara en tallrik att äta på, men efter att spisar och husgeråd samlats in ser hon och andra till att ett par hundra personer om dagen kan äta sig mätta. Samhället har kollapsat, men under dess hierarkier visar sig ett annat samhälle. När den vanliga ordningen faller samman skapas en ny frihet, där människor kan mötas och agera på nya sätt. I dessa “katastrofgemenskaper” bör vi sätta vår tillit, enligt Solnit.

Det finns knappast någon väg till ett nostalgiskt beredskapssamhälle där den offentliga förvaltningen står redo att möta varje kris. Men vi bör inte bli små individuella krismyndigheter med skyddsdörrar och trangiakök. Likt larmade villor ökar den inre otryggheten, stiger bara rädslan för våra grannar längs den vägen. Säkerheten blir trygghetens fiende.

Men det nyttar inget till att vi passivt väntar på att hemska saker skall hända. Katastrofer inträffar ändå förr eller senare. Genom att förbereda oss som grannar och medmänniskor, kan vi börja skapa katastrofgemenskaper redan nu. Solnit påpekar hur vi knappast går mot en tid av färre katastrofer. Klimatförändringarna i kombination med global och lokal ojämlikhet slår redan hårt mot människor över hela klotet. Vi kan ta itu med de långsamma katastrofer av ojämlikhet vi lever igenom. En tredje väg bortom staten som Farbror Stark eller var och en sig själv nog. Där vi ställer varandra frågan: “Klarar vi oss i tre dygn?” Och om vi börjar förbereda oss för det, kan vi kanske just där skymta en ny samhörighet. En kommande gemenskap.

 

Tormod Otter Johansen, jurist.

 

 

Litteratur:

Rebecca Solnit: “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster” Penguin Books 2010.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap “Forskningsutlysning: Civilt försvar med nya förutsättningar” https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Utlysningar/Avslutade-utlysningar/Forskningsutlysning-civilt-forsvar/

http://www.72timmar.se

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".