Ett avsnitt från OBS
11 min
"Myggor och tigrar" förebådade #metoo
Tor 30 nov 2017 kl 13:04
Tio år före #metoo publicerades "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren. Istället för att bli hörd kallades hon för galen i pressen. Idag är många skyldiga Lundgren en ursäkt, menar Ulrika Knutson.

Jag saknar ett namn i Me too-debatten, och efter att ha väntat i veckor måste jag fråga högt: är det ingen som minns Maja Lundgren?

  Försök inte, hennes roman Myggor och tigrar kom ut för tio år sedan, och blev det årets skandalsuccé. Det är en självlysande titel. Kritiken var inte enig, den krängde vilt mellan entusiasm och klander. Undra på det, Maja Lundgren bollade med trotyl. En blånypt själs bekännelser, i kulturell miljö. Verkliga och inbillade erfarenheter bland namngivna författare, journalister och förläggare i Stockholm, och en parallell historia som utspelar sig i gangsterkretsar i Neapel, camorran kallad.

 Jag läser Lundgrens roman för tredje gången, och tycker nog att vi måste tala om Myggor och tigrar i alla fall. För att det kollektiva minnet är så kort. Och för att det är en bra roman.

  2007 var Maja Lundgren sin egen Me, utan Too. Ingen anslöt, faktiskt inte någon. Däremot var det flera som kallade författaren för sinnessjuk. Jag undrar hur många som skulle säga det idag? Kanske skulle de tycka att hon var för snäll. 

  Jag recenserade boken i Aftonbladet, och skrev att Lundgren hade "mejat ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla, med en verbal kulspruta".

  Offren var samtliga män. Deras brott att de oreflekterat hade slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, gjort det bekvämt för sig och obekymrat blåst rök i ögonen på kvinnor, i generationer. I bästa fall hade de betraktat kvinnorna som objekt, klämt på dem här och där, men oftast inte betraktat dem alls. De hade inte sett dem. De hade inte hört dem. De hade inte intresserat sig alls för kvinnors liv, språk, stil eller genrer.

 Lundgrens Författarjag var ingen blyg mimosa. Hon dolde inte sina avsikter. På sidan 18 varnas det ordentligt:

"Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia."

Titeln Myggor och Tigrar hade hon lånat av Vilhelm Ekelund, som talar om myggsvärmarnas angrepp. De små giftiga sticken, men de många. Och "myggorna är värre än tigrarna" menade Ekelund. Maja Lundgren håller med. De stora huggtänderna, de smidiga rovdjuren märks i landskapet. Det går att hålla sig undan. Men ingen kan värja sig mot de tusen små giftiga sticken, inte heller i kulturens sumpmarker. Som kvinna kan du skilja angreppen åt, menar Lundgren, för som kvinna drar du ofta både hugg och stick på dig.

 Berättaren är alltså hyperkänslig, en Sensitiva, för att tala med Ekelund igen, men hon vädrar blod, är själv en tigrinna. Missförstånd, ursäkter eller oförargliga skämt existerar inte för en hämnande ängel.

Det blir synd om tupparna på parnassen, skrev jag. Men där hade jag fel. Tupparna slog tillbaka.

Debatten för tio år sedan kom i hög grad att handla om vad man ostraffat får skriva om andra i litteraturen. Eller snarare vad Maja Lundgren fick skriva om andra, på parnassen i allmänhet och på Aftonbladets kulturredaktion i synnerhet.

Den ende manlige kritiker som tydligt blottade strupen var salig Nils Schwartz i Expressen:

 "Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner kan bara vara tacksamma för att vi inte engagerade Maja Lundgren som medarbetare - - - Att inte bli nämnd i boken är inte någon fri lejd för oss andra män i den svenska kulturcamorran, det är bara en tillfällig andhämtningspaus, ett tryckande i buskarna, medan drevet nosar i ett annat spår. Vi vet - hur mycket vi än skyller ifrån oss - att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar."

  Läs det en gång till: Det kunde lika gärna ha varit vi.

  Några namngivna karlar lösgjorde sig harmset ur textmassorna och slog tillbaka, bland dem den grävande journalisten Dan Josefsson, en av Maja Lundgrens gamla flammor. Han hade inte nån huvudroll i romanen, men han skrev sig en ny, över ett helt uppslag i DN Kultur. Lundgren hade kallat män för "spermarävar", "ryggradslösa" och "pseudointellektuella". Man förstår att Josefsson var arg. Det är förstås ett grovt brott att kalla en man för "pseudointellektuell". Hur freda sig? Josefsson valde kallt stål den gången och publicerade ett antal privata mejl som han fått av Lundgren under deras korta affär.

  Troligen hade hon kunnat stämma Dagens Nyheter för att tidningen publicerat mejl utan hennes medgivande, och för att Josefsson friktionslöst fick förklara henne "galen".

  Han, och andra röster i Lundgrenfejden, framstår som prinsen på ärten, när de jämför sina blåmärken, orsakade av Majas knöliga madrass.

  DNs egen recensent skyllde på förlaget som publicerat en "psykiskt labil författare".

  Att dela ut medicinska diagnoser i förklenande syfte har gamla anor. Det gjorde man redan under antiken. Nu startade en galenskapsdebatt som föregrep både Anna Odell- och Ann Heberlein-diskussionerna. Hur skildras och bemöts den galna kvinnan i kulturen? Hur används hon? Efter Den högsta kasten 1997 fick Carina Rydberg höra samma sak: "Bonniers har för vinnings skull utnyttjat en författare som uppenbarligen inte mår bra."

  Maja Lundgren jämfördes senare med Lars Norén. I En dramatikers dagbok bedriver också han paranoia som skön konst. Pekar ut och namnger fiender, odlar irritationer och räknar verkliga och inbillade oförrätter. Alla litterära jämförelser med Norén utföll förstås till Lundgrens nackdel. Ett snarstucket manligt geni smäller högst.

 Har Svenska Akademien aldrig läst Maja Lundgren? Då hade Akademien inte blivit riktigt så tagen på sängen som den framstod, när Sara Danius i hällregnet på Börshusets trapp berättade att den så kallade Kulturprofilen uppträtt "oönskat intimt" inte bara mot 18 vittnande kvinnor, utan även mot akademiledamöter, ledamöters döttrar och hustrur, och Akademiens personal!  Redan i Lundgrens roman för tio år sedan verkar det som om Kulturprofilen flirtat med just en av akademiledamöternas döttrar. Och många vägar leder till hans ryktbara Klubb. Maja Lundgren döper honom prompt till erotikens Groucho Marx.

Men Profilen har ingen huvudroll i romanen, han utgör en i mängden av surrande mygg. Med konstens verktyg tänjer författaren på detaljerna, men knappast på sanningen. Den stora bilden i Myggor och tigrar är skarp, klar och sann, det har ju verkligheten visat med råge. Kvinnoföraktet är gränslöst, de sexuella grovheterna bara toppen på isberget. De rör heller inte alla. Men ointresset,  ihjältigandet och giftsticken drabbar flera. "De psykiska trakasserierna är vanligare än de fysiska", konstaterar författaren.

Så sent som igår hörde jag en människa sucka: "Har man inte tröttnat på Me too-kampanjerna nu? Dessa villiga offerlamm som ställer upp för klippning i offentligheten. Tro mig, det kommer en backlash."

Kanske. Men då tycker jag att ni ska läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar som motgift. Hennes Strindbergs-inspirerade vrede har samma frenetiska, i god mening barnsliga energi, som hans. Hon slår under bältet, det är väl bara där det tar. Myggor och tigrar är ingen väluppfostrad bok, långt ifrån politiskt korrekt. Men det är ju inte verkligheten heller. Tio år tog det för verkligheten att komma ifatt texten: Me too, Maja Lundgren, Me too!

 Tio år tog det, och nu är det ganska många som är skyldiga Maja Lundgren en ursäkt.

Ulrika Knutson, journalist och författare

 

Litteratur:
Maja Lundgren- "Myggor och tigrar" (2007). Albert Bonniers förlag

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".