1 av 9
Båtsmanstorp Ljustorp
2 av 9
Antecknings och kassabok över Rote i Ångermanland
3 av 9
Båtsmannen Norrbom med hustru
4 av 9
Karin Nilsson
5 av 9
Eva Cumner
6 av 9
Christian Andersson
7 av 9
Den omsmidda gevärspipan. Foto: Sune Persson SVAR
8 av 9
Göran Stenmark
9 av 9
Båtsmanstorp i Blekinge. Foto. Blekinge museum
Släktband 14 januari 2008

Båtsmän

Båtsmanstorp finns kvar på många platser i landet, som en påminnelse om ett system som fungerade i tvåhundra år och som syftade till att staten skulle få ihop tillräckligt med sjömän till flottan. Båtsmännen var knutna till Stockholm, Göteborg och Karlskrona. Och det var i Karlskrona som båtsmännen märktes mest, framför allt för att det här gick många fler båtsmän på antalet innevånare än någon annanstans. Den som har sina rötter i Blekinge har med stor sannolikhet en båtsman någonstans i sina anor. Som Christian Andersson som är släktforskare och en av dem som håller sina anor bland båtsmännen högt.

-Jag har 6-7 stycken båtsmän i mina anor – men jag har också en del adel, och faktum är att jag sätter båtsmännen högre, säger han. De är helt enkelt intressantare människor, tycker Christian Andersson.

Släktband träffar honom och hans släktforskarkollega Eva Cumner på Blekinge museum tillsammans med antikvarien Karin Nilsson.  Länk till Blekinge museum: 

Efter freden i Roskilde 1658 skyndade sig segerherren Karl X Gustav att anlägga en isfri hamn nere i Blekinge. På en grupp öar byggdes staden Karlskrona som helt kom att präglas av militären. Det behövdes långt över tusen båtsmän, men eftersom kungen hyste en viss misstänksamhet mot hur trogna de nyblivna svenskarna i blekinge skulle vara mot den svenska kronan, så hämtades den första kadern båtsmän från det gamla Sverige – inte minst från Finland, berättar Karin Nilsson.

Innan Sverige införde allmän värnplikt i början av 1900-talet var det främst böndernas sak att hålla landet med soldater. Knektar betalda av sina rotebönder fanns på sina små torp överallt i landet. Med sjömännen, båtsmännen, gjorde man likadant, ansvaret för att hålla dem med bostad, kläder och viss utrustning låg främst på bönderna, rusthållarna som de ofta kallades.

I gengäld förväntades av båtsmännen att de skulle finnas till hands om det skulle bli krig. Varje år kallades de in några månader för att öva. Karin Nilsson visar mig ett kontrakt skrivet mellan bonden på gården Skärva och ynglingen Anders Jonsson. Där finns exakta detaljer om den ekonomiska ersättning och allt annat som bonden skulle bestå Anders med -om militären skulle anta honom.

Länk till 1685 års generalmantalsrulla:

Precis som bland de indelta soldaterna bytte man namn på båtsmännen för att lättare skilja dem åt. De flesta fick namn efter de torp de kom från, men påhittigheten var stor, det är  Karin Nilsson, släktforskaren Christian Andersson och hans slätforskarkollega Eva Cumner radar upp dem.

-Man kan heta Buffel, Kamel, Menlös, eller Liten - Och så Ful, fast det tror de mest är en försvenskning av det danska ”fugl” som betyder fågel. Men de allra flesta båtsmännen fick sina namn från det torp de bodde på. Många behöll sina båtsmansnamn efter att de slutat, ”tagit avsked” som termen lydde, men då fick de använda tillägget ”avskedade båtsmannen”.

Man ser i källorna att Båtsmännen oftast gifte sig väldigt snabbt efter det att de blivit antagna till tjänst. Och deras hustrur var en viktig, men givetvis oavlönad del, av systemet. När männen var borta hängde det på kvinnorna att ta hand om skötseln av torpet.

Men båtsmannens slit var också det hårt särskilt om det faktiskt blev allvar av det ständiga krigshotet. Allra värst var det kanske i slutet av 1700-talet.

-Då var det nog inte så eftertraktat att vara båtsman, för då var de i stort sett bara kanonmat, säger Christian Andersson.

-Under den tiden ser man hur bönderna själva får ta tjänst som båtsmän när de inte får tag i unga rekryter, tillägger Eva Cumner.

Att vara båtsman betydde att man stod ganska lågt i social ranking, någonstans strax över pigor och drängar tror Karin Nilsson. Och den som står lågt i social ranking är givetvis lättare att trycka till – med fysisk bestraffning till exempel. Hon tar fram en bestraffningsrulla från 1874 där man kan följa båtsmannen Humbla som bestraffats åtskilliga gånger med prygel för att han rymt från tjänsten.

Trots alla dessa bestraffningar får Humbla till sist fina vitsord och han blir befordrad till kanonkommendör. Troligen var bestraffningarna så vanliga att de inte stod i vägen för karriären.

Man skulle kunna tänka sig att tiden hemma i båtsmanstorpet var den lugna tiden i båtsmannens liv, men riktigt så enkelt var det sällan. Karin, Christian och Eva har tittat i torpsyningsprotokoll från 1784 som fördes när kronan åkte runt och granskade hur det egentligen stod till med båtsmännens hushåll.

-Nästan varenda stuga har anmärkningar, berättar Karin Nilsson- ”Stugan oduglig” är vanlig liksom ”saknar golv” och ”fönster måste bytas”.

I vissa fall saknas faktiskt hela stugan. I till exempel byn Höryda som hade inalles elva båtsmän var det tre som saknade stugor i socknen och som fick bo på annat håll. En enda stuga av de elva som kontrolleras där får godkänt vid inspektionen.

Det är ingen tillfällighet att Karin Nilsson tar just byn Höryda som exempel. Den har nämligen blivit föremål för en unik kartläggning. Alla människor som bott och verkat i byn från mitten av 1600-talet till tidigt 1900-tal finns numer i en databas som ligger tillgänglig på Internet.

I den kan man följa byns människor genom svåra tider, och goda.men inte förrän 1932 avgick den siste indelte båtsmannen ur tjänst.men inte förrän 1932 avgick den siste indelte båtsmannen ur tjänst.

Det är Eva Cumner som byggt upp databasen över människorna i Höryda by. En av dem som bodde där på 1800-talet var båtsmannen Lustig född 1801. Karin Nilsson plockar fram honom i basen.  Vi kan följa hans steg genom livet, hur han gifter sig får två barn med sin hustru – men också ett med en annan kvinna under samma tid. Och vi ser också hur en tjänsteflicka flyttar in när hustrun flyttar hem till sitt föräldrahem. Tjänsteflickan beskrivs i husförhörslängderna som ”Båtsman Lustigs maitress. En elak varelse utan all kristendomskunskap.”

Om man är intresserad att veta mer om båtsmän är Krigsarkivets länk mycket användbar: 

Båtsmän i Ångermanland- Medelpad

Båtsmanssystemet byggde på att bönderna gick ihop för att utrusta och ge bostad till båtsmännen. I gengäld fick de vissa skattelättnader. Bönderna som organiserades i rotar förde för det mesta noggranna anteckningar så att allt skulle bli rättvist.

Arnold Tunström från Ljustorp i Medelpad, har i egenskap av hembygdsforskare hand om den vältummade antecknings- och kassabok som bönderna förde i hans trakter från 1790 till 1900.

I Ångemanland fanns många båtsmän fastän det var långt till Karlskrona, Göteborg och Stockholm. De fick med andra ord vandra långt till fots inför övningarna.

Arnold berättar att det fortfarande finns många välbevarade båtsmanshus kvar ihans trakter. Och det typiska för dem är de sex knutarna, dvs i varje hörn av huset och dessutom i mitten för att avdela huset i två rum.

Arnold berättar att bönderna var rädda om de egna sönerna eftersom de behövdes på gården, och därför kom ibland båtsmännen långt från trakten, ändå ner mot Dalarna.

De gifta båtsmännen såg till att det i kontraktet skulle skrivas in en garanti om att torpet skulle bebos av hustrun om båtsmannen dog t ex i strid. Följden av det blev att många båtsmanställen uppfördes.

I den antecknings- och kassabok som Arnold Tunström visar kan man se båtsmanssystemet ur böndernas synvinkel. Beroende på hur stor gård man hade betalade man mer eller mindre, allt efter ett måltal som är en skatteteknisk definition som Gustav Vasa införde.

En sann mordhistoria från 1829 med en båtsman i huvudrollen

Göran Stenmark är släktforskare, både privat och professionellt. Han arbetar på SVAR, Svensk Arkivinformation, med bland annat uppdragsforskning.

Som liten fick Göran höra en berättelse om en båtsman som råkade hamna i riktigt trubbel. Historien utspelade sig i Junsele socken 1829. Och som släkt- och bygdeforskare kunde Göran inte låta bli att undersöka om historien verkligen var sann. Han har därför studerat gamla handlingar, bland  tingsprotokoll, för att styrka historien.

I början av 1800-talet levde på ett hemman i Krånge en bonde som hette Eric Ersson, och när han inte längre orkade driva sitt jordbruk sålde han det till den f.d. Nämndemannen Eric Eliasson från Fjällsjö socken. Eric Ersson tog då föderåd, dvs ett undantag i kontraktet med rätt att få bo kvar på gården med vissa förmåner i husrum, mat och andra tjänster.

Den 23 maj 1829 skulle Eric Ersson fara till hemmanets skvaltkvarn i Kvarnån för att mala och vägen dit var ganska lång. Väl framme började Eric att mala och efter en stund fick han besök av den avskedade Kronobåtsmannen Lars Andersson Compass som erbjöd sin hjälp med malningen. Eric tackade nej och undrade för sig själv varför Compass dök upp så plötsligt. Efter en liten stund återkom Compass och erbjöd sig denna gång att bära hem mjölsäcken som Eric hade fyllt. Compass bar säcken i ca 25 meter innan han ställde ner den och sprang därifrån. Just när Eric skulle lyfta upp säcken ljöd ett gevärsskott i skogen och en kula träffade Eric genom armen och in i bröstet.

Kompass sprang i cirklar i skogen och träffade till slut åter på skadeskjutne Eric Ersson, vilken lyckats ta sig till en sten en km från skottplatsen.

”-Är det du Lasse? Gif mig igen min yxa!” sade Eric, men fick endast till svar ”- Gud så du ser ut!” varefter Compass åter sprang iväg ner till älven där hans kumpan nämndemannen Eric Eliasson väntade.

Det var Eliasson som hade avlossat skottet mot sin egen föderådstagare för att bli kvitt honom och slippa alla omkostnader. De båda kumpanerna gömde nu Eric Erssons båt i fall denne skulle överleva och komma ikapp dem.

De här uppgifterna är direkt tagna ur tingsprotokollen.

Den f.d. nämndemannen Eric Eliasson och avskedade båtsmannen Lars Compass hade ingen lycka med sitt brott, för den gamle Eric Ersson överlevde i flera år av sin skottskada.

Det hela hade börjat med att Compass en dag hade besökt Eliasson på hans gård för att hjälpa till med uppsättandet av en grindstolpe, och efter några supar hade idén om att undanröja föderådstagaren kommit.

I tingshandlingarna kan man läsa att Compass inte var med på planen från början, men efter ytterligare några supar och löfte om att inte behöva hålla i bössan var Compass övertalad.

Det blev rättegång och i utlåtandet står bland annat:

…..det skulle Eric Eliasson och Compass, för detta deras grofva brott, hvar för sig, straffas med Ett års arbete å Christianstads Fästning och dertill plikta Etthundra Daler, samt desslike böta för sju större sår, efter tio Daler för hvarje sjuttio Daler, och Eric Eliasson särskilt, för den genom skottet Eric Ersson tillfogade lamhet i venstra armen, lytesbot Femtio daler, målsägandes ensak, samt för det han mot annan rest vapen tjugo daler, allt silfvermynt, tillsamans för Eric Eliasson Tvåhundrade Fyrtio daler, med Åttatio Riksdaler, och för Compass Etthundradesjuttio daler med femtio sex Riksdaler 32 sk. Banco; Och kommo de, i händelse de saknade tillgång till gäldande af dessa böter, att umgälla de för såramålet, lytet och vapnens begagnande ådömde med straff af spö, Eric Eliasson 40 par och Compass 24 par, samt de för Edsöresbrottet ålagde, hvardera med arbete å fästning fyra månader utöfver året…

De fick med andra ord böter, spöstraff och arbetsfängelse.

50 år senare skulle bonden Anders Henriksson Molin i Mo by reparera en gammal lada inte långt från där dådet hade utspelat sig. När han tog upp golvet i ladan fann han en rostig gammal gevärspipa med uppruttnad kolv och stock. Han tog med sig pipan hem för att smida ett par gångjärn till ett häbre på sin gård. Pipan lades på ässjan i smedjan för att värmas upp och smidas ut, men när Molin gick ut ur smedjan en kort stund small det och flisor flög ur smedjans väggar. Pipan hade varit laddad när den gömts under ladans golv och exploderat när den värmdes. Då kom Molin att tänka på den händelse som utspelat sig när man försökte mörda föderådstagaren Eric Ersson i Krånge och hade han inte hört att gärningsmännen laddat om geväret samt gömt undan det.

Eric Eliassons liv som högaktad bonde var för alltid förstört och Lars Compass levde som fattighjon och inhyses fram till 1863 då dog i en ålder av 80 år.

Av pipan smiddes sedan ett grovt handtag till en vindsbytta och detta hänger nu på en vägg i Junsele hembygdsgård som ett minne av denna händelse.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista