Cilla Benkö, Sveriges Radios VD  Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
1 av 2
Cilla Benkö, Sveriges Radios VD Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Gabriel Byström
2 av 2
Gabriel Byström. Foto: privat
Debattartikel 2018-12-06

Så hotas public service

Vd Cilla Benkö och Gabriel Byström, strateg på Sveriges Radio skriver om utvecklingen för public service i Europa i en debattartikel. (Update: English language version of the article available "Public service broadcasting under threat").

När det oberoende demokrati-institutet Freedom House skulle sammanfatta sina intryck inför 2018 var deras slutsats mycket enkel: demokratin hotas på alltfler håll i världen. Hörnstenar i den liberala demokratin som fria och rättvisa val, pressfrihet liksom rättsstatens principer utmanas på ett sätt som inte varit fallet på mycket länge. Det finns skäl att vidga perspektiven till en horisont ovanför vår egen nationella debatt om medier och deras förutsättningar.

Hoten kommer allt oftare från makthavare. Den amerikanske presidenten Donald Trump konstaterade 2017 att den amerikanska pressen är ”det amerikanska folkets fiende”. I Ryssland (plats 148 på pressfrihetsindex 2018) har förföljelsen av fria och oberoende medier varit ett effektivt sätt för den ryske presidenten Vladimir Putin att tysta granskningen av det egna maktutövandet. Den tjeckiske presidenten Miloš Zeman tyckte förra året att det var en god idé att visa upp en replika av en kalasjnikov med texten ”för journalister” på en presskonferens. På Malta dödades en undersökande journalist av en bilbomb i oktober förra året, i Slovakien sköts en undersökande journalist och hans flickvän till döds i februari i år. Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser konstaterade i april apropå årets pressfrihetsindex att ”Retoriken hos politiska ledare är på många håll förfärande hätsk i fråga om misstro mot journalister, men också i form av direkta uppmaningar till våld”.

Uttalanden som hade varit otänkbara för bara några år sedan passerar numera närmast under radarn eftersom tonläget har höjts och angrepp mot medier har blivit en del i det offentliga samtal som successivt förråats och polariserats. Steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra.

Under decennier har vi varit vana vid att situationen i Europa sett helt annorlunda ut. Stabila demokratier där den liberala demokratins centrala maktdelningsinstrument varit oantastliga har betraktats som något självklart. I Sverige har en bred politisk majoritet i den public serviceutredning som avslutades i somras slagit fast vikten av public service som ”en demokratisk kollektiv nyttighet som gynnar alla medborgare”. Det är ett betydelsebärande konstaterande med omfattande stöd i aktuell forskning.

Samtidigt är det väsentligt att se vilka förändringar som håller på att ske på andra håll i Europa och vilka konsekvenser det har fått eller kan komma att få. I den berättelse som hörs på alltfler håll har medier kommit att få en alltmer framträdande roll. Dramaturgin känns igen. Medier pekas ut som en del av eliten, medier pekas ut som en del av ett liberalt etablissemang som står i motsatsställning till resten av samhället, medier pekas ut som ett verktyg för dem som vill det egna samhället illa. Parallellt ökar mängden av desinformation, påverkans- och destabiliseringskampanjer från grupper och nationer har blivit mer sofistikerade.

Det finns förstås skäl för public service liksom för andra medieföretag att oavbrutet arbeta med rutiner, ändra och förbättra när journalistiken misslyckas, kontinuerligt utveckla system för kvalitetssäkring. En pågående medieetisk diskussion är en självklar del av ett vitalt mediesystem liksom mediekritik. Men det som sker nu är något annat och går inte att vifta bort som något perifert som inte angår oss.

I Ungern har angreppen på den fria journalistiken varit omfattande. Verktygen har bland annat varit en ny långtgående medielagstiftning och en mediemyndighet befolkad av regimlojala ledamöter. De senaste åren har oligarker lojala med den sittande makten köpt upp många lokaltidningar och sajter runtom i Ungern. Över hälften av landets regiontidningar kontrolleras numera av landets näst rikaste person, den förre borgmästaren i Viktor Orbáns hemby Felcsút som är nära vän med premiärministern. Exemplet med webbtidningen Origo är talande. Efter att ha köpts upp av en affärsman nära länkad till Viktor Orbán ändrades plötsligt inriktning och tonläge i bevakningen av den sittande regeringen.

De journalister som fortsätter bedriva granskning hånas och kallas inte sällan för marionetter åt George Soros, den ungersk-amerikanske finansmannen och filantropen som kommit att bli ett särskilt hatobjekt för national- och radikalkonservativa grupperingar runtom i världen, ofta via en retorik med antisemitiska förtecken.

Konsekvenserna är en rapportering som i hög utsträckning är regimlojal och där självcensuren har brett ut sig. Förlorarna är en befolkning med beskurna möjligheter att bilda sig en egen uppfattning i viktiga frågor utan hänvisas till en tillrättalagd, systemlojal journalistik. När OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) sammanfattade sina slutsatser efter vårens val i Ungern konstaterade organisationen att valet hade präglats av en ”hotfull och främlingsfientlig retorik, partiska medier och en icke transparent kampanjfinansiering”. OSSE konstaterade också att den statliga televisionen tydligt hade gynnat regeringspartiet.

I Polen har den nationalkonservativa regeringen sedan maktskiftet 2015 i stora delar kopierat det ungerska tillvägagångssättet för att ta makten över public service. Hundratals public service-journalister tvingas bort, regimlojala chefer tillsätts. Den polska regeringen har använt sin ekonomiska makt för att utöva kontroll på samma sätt som skett i Ungern. Statliga annonser har flyttats från oberoende till regimlojala medier med svåra ekonomiska följder för många tidningar.

I Grekland anklagas vänsterradikala Syriza för att försöka styra public service-bolaget ERT, problemen illustreras effektivt av det faktum att landet ligger i den absoluta Europa-botten (plats 74) när det gäller pressfrihetsindex, strax bakom Ungern. I Italien blev Marcello Foa chef över public service-bolaget RAI tidigare i år. Foa nominerades av partierna Lega och Femstjärnerörelsen och ska enligt Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio bland annat ägna sig åt att rensa ut ”parasiterna” i RAI:s ledning. I Österrike har det högerextrema regeringspartiet FPÖ:s ledare Heinz-Christian Strache lovat att försöka tvinga det österrikiska public service-bolaget ORF att ändra sina rutiner eftersom rapporteringen, enligt Strache, är vänstervriden.

Nedmonteringen och instrumentaliseringen av public service sker i ljuset av de större förändringar som äger rum i det politiska landskapet. Medier i allmänhet och public service i synnerhet utmålas som en del av etablissemanget, nyhetsrapporteringen anklagas för att vara politiskt vinklad. Public service ägnar sig åt fel saker, inriktningen måste ändras och granskningen måste bli hårdare.

På ett ytplan är det oantastligt. Ingen kan väl vara emot en hårdare granskning för att verkligen säkerställa oberoendet? Ingen kan väl vara emot att också public servicemedier tvingas spara? Och ingen kan väl vara emot att uppdraget begränsas nu när konkurrensen i medielandskapet har ökat? Den uteblivna kritiken när den danska kulturministern vill göra om det danska public servicebolaget DR från en medieinstitution till en kulturinstitution eller när president Macron i Frankrike rasar mot public service och vill skärpa granskning och minska anslag visar att det numera är politiskt riskfritt att ge sig in och försöka förändra fundamenten för public service. Så skapas steg för steg den perfekta storm där omfattande förändringar och inskränkningar av vad public service är och hur dess uppdrag ska se ut blir möjliga att genomföra. Och, som den polska tidningen Gazeta Wyborczas chefredaktör Jarosław Kurski konstaterade vid en demonstration mot förändringarna av det polska public service-bolaget TVP 2016: ”Den här gången handlade det om public service, nästa gång handlar det om privata medier”.

Finns det då någon forskning som pekar på omfattande problem hos public servicemedier idag? När Reuters Institute i Oxford gjorde en genomgång av aktuell forskning (en genomlysning av 27 olika studier) om public service påverkan var svaret mycket enkelt: public service påverkar nyhetsutbudet i en positiv riktning, public service ökar kunskapen hos medborgarna om politik. När kulturutskottet höll en offentlig hearing i riksdagen 2017 konstaterade Jesper Strömbäck, professor vid Göteborgs universitet, att ”människor som bor i länder med stark public service är mer kunniga om politik och samhälle än människor som bor i länder med mer kommersialiserade mediesystem”. Strömbäck noterade vid samma tillfälle också att forskningen visar att starka public service-kanaler påverkar det omkringliggande medielandskapet positivt ”genom att påverka kommersiella kanaler i riktning mot mer investeringar i programutbud i riktning mot mer nyheter och samhällsjournalistik.”

Att demokratin inte tjänar på nedmonterade, försvagade public servicemedier under hårdare politisk kontroll råder det knappast något tvivel om. Trots det är det på alltför många håll i Europa skördetid för dem som tycker att det är en bra idé att öka det politiska inflytandet och styrningen av public service. Det finns skäl att känna djup oro.

Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio och ledamot av EBU:s Executive Board

Gabriel Byström, strateg på Sveriges Radio.
Författare till Tystnadens triumf (2014) och Med Guds hjälp (2017) om den politiska utvecklingen i Ungern, Polen och Ryssland.

Artikeln har publicerats i Dagens Nyheter 5 december 2018

(Update 7/12/2018: English language version of the article available below "Public service broadcasting under threat").

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista