Nattskärra (Caprimulgus europaeus)

0:37 min

Förr var det vanligt att likna nattskärrans surrande läte, som kan pågå oavbrutet flera timmar i sträck, vid ljudet från en spinnrock. Eftersom få människor numera vet hur en sådan låter är det nog bättre att likna det vid en spinnande motor som byter växel då och då.

Nattskärrans konstiga läte, nattliga vanor och hela dess märkliga uppenbarelse har gett upphov till en mängd folkliga föreställningar. Det vetenskapliga släktnamnet Caprimulgus betyder getmjölkare, vilket avspeglar en mycket gammal tro som redan den romerske skalden Plinius återgav på 100-talet efter Kristus. ”Hon tränger in i herdarnes stall och flyger bort till getterna för att suga deras mjölk, varvid hon skadar juvret. De getter hon mjölkat på detta sätt, blir så småningom blinda.”

En annan mycket spridd föreställning var att nattskärror var hamnar för döda människors själar, och i likhet med andra nattaktiva fåglar har den förknippats med onda makter, men även ansetts besitta spådomsförmåga. Spånkäring, ärtkokare, nattblarra, nattskräva är några av de många lokala namn som nattskärran fått bära.

Nattskärran är en insektsätare. Den fångar bytena i flykten med sitt väldiga gap. Den häckar helst i torr, öppen och sandig tallskog eller hyggen och lägger sina båda ägg direkt på marken, ofta helt öppet, ibland mitt på en stig. Den ruvande fågeln är mycket väl kamouflerad i sin brun-grå-svartspräckliga dräkt. Under dagen kan den också gömma sig genom att sträcka ut sig längs en trädgren eller berghäll.

Flykten är ljudlös under jakt, men den spelande hannen kan ibland avbryta sitt spinnande med skarpt kacklande läten och skarpa klatschar med vingarna. Nattskärran häckar i södra Sverige, ungefär upp till Bergslagen och södra Norrland. Den flyttar i september till Öst- och Sydafrika och återkommer i början av maj.

(Caprimulgus europaeus)