Fåglar på R

Fåglar vars svenska namn börjar på bokstaven R

  • Det kan vara tänkvärt att studera utbredningskartorna i olika fågelböcker för ofta kan det ske dramatiska förändringar under några få årtionden. I Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige, upplagan från 1968, visas att rapphönan finns i södra Sverige upp till Siljan samt längs Norrlandkusten. I böcker från senare år är området begränsat till en remsa omfattande ungefär Västergötland-Närke-Uppland.

  • Ringduvan häckade förr mest i täta granskogar, men under det senaste halvseklet har den allt mer också börjat häcka inne i samhällen, i parker och trädgårdar. Samtidigt har den spritt sig upp över landet. Man kan se ringduvorna söka föda på gräsmattor, åkrar, sädesfält med mera, mest tidiga morgnar och på eftermiddagarna.

  • Ringtrasten är den minst kända av våra trastar. Störst chans att se den i södra Sverige är under vårsträcket i april då den är på väg från vintervistena i sydvästra Europa och Nordafrika.


     

  • ”Pleased to see you” brukar vi i Europa översätta rosenfinkens karaktäristiska läte. I Kamtjatka har det tolkats som ”tschewitscha vidäl”, som betyder ”jag har sett den stora laxen”. Det säger något om rosenfinkens utbredningsområde.

  • Erik Rosenbergs beskrivning av råkan, Corvus frugilegus, är klassisk och träffande: ”Svart som korpen, stor som kråkan och sällskaplig som kajan”. Så här års finns möjlighet att lära känna råkan på flera håll i landet, eftersom Sverige passeras av sträck med ryska råkor, på väg till övervintringsområdena i Nordsjöländerna. Även en del svenska råkor drar åt sydväst för att återkomma i mars.

  • De höga vadarbenen är vackert röda pch ett annat igenkänningstecken är de vita vingbanden som syns tydligt i flykten. Förr hände det i vissa trakter att rödbenan kallades ”tjuv”, vilket inte hade med benägenhet för stöld att göra, utan var en härmning av det läte den oftast låter höra.

  • Rödhakens latinska namn syftar båda på fågelns färg. Det roströda bröstet är ju omisskännligt och gör att man lätt får syn på den annars gråfärgade varelsen som särskilt på hösten brukar visa sig i trädgårdar där den nyfiket bevakar allt som försiggår med sina påfallande stora ögon.

  • Det latinska namnet kommer av ett ord som betyder ”dy, gyttja” vilket kungör att fuktiga strandängar är favorittillhåll för denna vackert tegelröda fågel, något mindre än storspoven, som hör till de så kallade ”långnäbborna”. Den raka, decimeterlånga näbben utgör en fjärdedel av fågelns totala längd. Träskspov och det ljudhärmande ”Fåvitta” är gamla benämningar.

  • Redan vid första aningen av gryningsljus börjar rödstjärten sjunga, sittande högst upp i en trädtopp. Då ljuder sången ensam ett bra tag innan de övriga fåglarna stämmer in i kören. Den litet vemodiga sången kan innehålla härmningar av andra fågelläten och locklätet är en karaktäristisk vissling följd av ett par skarpa smackningar.

  • Av namnet skall man inte förledas att tro att vår minsta trast har bjärt rödlysande vingar. Nej, det är när fågeln lyfter vingarna som man kan se den roströda färgen på kroppens sida. I flykten syns den bra, mindre på marken där man ser fågeln likt andra trastar hoppa fram, lyssnande efter maskar som kan dras upp ur jorden.

  • Rördrommens vetenskapliga namn är Botaurus stellaris där botaurus betyder ungefär ”bölande tjur” och det är en tämligen träffande beskrivning av denna fågels mäktiga läte, som kan höras drygt en halvmil bort.

  • Från tropiska Afrika återvänder rörsångaren i andra hälften av maj till de svenska vassarna. Hanarna anländer först och börjar då genast staka ut sina revir med sin ihållande, litet ”malande” sång som kan höras stora delar av dygnet men ivrigast i gryning och skymning.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".