Massakern i Srebrenica krävde 8 000 liv

Massakern i och runt Srebrenica under några sommardagar 1995 är det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget. Den utfördes genomtänkt, organiserat, systematiskt, metodiskt. Syftet var etnisk rensning.

Det mesta är utomordentligt väl belyst och belagt genom otaliga vittnesmål, dokument och erkännanden.

Offren var huvudsakligen bosniska muslimer, förövarna bosnienserbisk militär och andra serbiska och bosnienserbiska styrkor. Massakern kunde ha förhindrats, men omvärlden avstod.

Antalet dödsoffer blev omkring 8 000.

Under den jugoslaviska statsbildningens sammanbrott hade republiken Bosnien-Hercegovina utropat sig självständigt i oktober 1991 och våren 1992 formellt erkänts av såväl EU som FN. I stort sett omgående bröt kriget ut mellan republikens tre befolkningsgrupper, bosniakerna, det vill säga de bosniska muslimerna (slaver som under det Ottomanska väldets tid konverterat till islam), bosniska serber och bosniska kroater.

Kampen gällde kontrollen av olika territorier. Särskilt i den östra delen, närmast Serbien, blev det hårda strider mellan serber och bosniaker.

Längst bort i nordost, nära gränsen mot Serbien, låg det bosniakdominerade Srebrenica hindrande för en hopknytning av det framväxande serbiska Republika Srpska, därför av strategisk betydelse, och därför ett offer för serbisk etnisk rensning.

Redan 1992 var bosniakiska byar runt om Srebrenica under attack från serbiskt artilleri, flygbombning och prickskytte inför den slutliga stormningen då många dödades utan urskiljning och byggnader sattes i brand.

Stora skaror flyktingar tog sin tillflykt till Srebrenica och dubblade befolkningsmängden till ca 60 000 trots att staden redan då låg under sporadisk men nästan daglig granat- och artilleribeskjutning.

I april 1993 deklarerade FN:s säkerhetsråd Srebrenica som "säkert område", skyddad från attack och fientliga aktioner.

En nederländsk FN-styrka sändes dit som en del av UNPROFOR (United Nations Protection Force) vars franske chef general Philippe Morillon personligen försäkrade en dödsförskräckt terroriserad befolkning att den nu var i säkra händer och att FN aldrig skulle överge dem.

Men bosnienserbiska styrkor ströp långsamt försörjningsvägarna till enklaven. Vatten sinade, elen tog slut, folk svalt, också FN:s nederländska soldater började få slut på drivmedel och ammunition och antalet soldater krympte från redan magra 600 till 400 man.

På försommaren 1995 var situationen katastrofal, bosniakiska civila började dö av svält.

Den 6 juli började den serbiska offensiven mot det inringade Srebrenica. De få holländarna fick ingen förstärkning och flygunderstöd ställdes in då serberna hotade att döda holländarna och tillfångatagna franska soldater.

Den lilla och lätt beväpnade nederländska styrkan som fått FN:s uppdrag att försvara Srebrenica hade egentligen ingen chans, den var utan det flygunderstöd den upprepat bad Nato-kollegorna om och på inget vis utrustad för att stå emot den bosnienserbiska armén.

Enligt FN:s egna beräkningar hade det behövs 34 000 man för att skydda den civila befolkningen i Srebrenica och andra städer och byar som var omringade av bosnienserbiska militära positioner. I stället fick sex av dessa städer dela på blott 7 600 man.

Huvudmönstret i det som sedan skedde, vid sidan av urskillningslöst dödande, våldtäkter, avskurna halsar på spädbarn som råkade gråta och andra skändligheter, var att kvinnor och barn separerades från männen och fraktades iväg i bussar till områden helt kontrollerade av den bosnienserbiska regeringen medan männen dödades.

Massavrättandet av män, gamla som unga, följde ett väletablerat mönster. Männen fördes först till tomma skolbyggnader och lagerlokaler. De fördes några timmar senare med lastbilar och bussar till olika isolerade ödsliga områden.

För minimalt motstånd var de ofta försedda med bindlar för ögonen, händerna var bakbundna och de var berövade fotbeklädnad. Väl framme ställdes de upp på led och sköts. Därefter nedskyfflade med bulldozrar i massgravar. En del begravdes levande.

Avrättandet skedde på platser som Sandici, Jadar, Cerska, Kravica, Tisca, Grbavci, Orahovac, Petkovice, Branjevo, Kozluk.

Efter den andra så kallade Markale-massakern den 28 augusti 1995 då artilleriprojektiler, påstått men obekräftat serbiska, dödade 37 människor på marknaden i Sarajevo, inledde NATO den flygbombning mot serbiska ställningar i Bosnien-Hercegovina vilket senare den hösten ledde till Daytonavtalet som avslutade kriget.

Tio år senare hade internationella specialister identifierat 64 massgravar runt Srebrenica varav 42 öppnats. 2 070 kroppar hade identifierats, ytterligare omkring 7 000 kroppar var ännu oidentifierade.

Den 16 november 1995 åtalades Radovan Karadzic, president i Republika Srpska, och Ratko Mladic, den bosnienserbiska arméns befälhavare, vid den internationella brottmålsdomstolen för det tidigare Jugoslavien i Haag, som ansvariga för illgärningarna i Srebrenica.

Regeringen i Republika Srpska tillsatte efter påtryckningar från det internationella samfundets Höge Representant en kommitté vars rapport i oktober 2004 innehöll en förteckning av 7 793 namn på personer som dödats i Srebrenica mellan den 10 och 19 juli 1995.

På grundval av den rapporten kom regeringen senare en med officiell ursäkt för "de enorma brott som begåtts".

En fransk parlamentskommitté kom 2001 fram till att Srebrenica var ett fatalt franskt misslyckande. Frankrike som permanent medlem av säkerhetsrådet bar ett tungt ansvar för den händelsekedja som ledde fram till enklavens fall och mordet på tusentals muslimer.

I Nederländerna kom man fram till att dess militära insats var illa övervägd och utförd och ledde 2002 till regeringens avgång.

Sommaren 2005 visades första autentiska videofilmen om Srebrenica på serbisk tv. Den visade en chockad allmänhet hur en ortodox präst först välsignade soldaterna och sedan dessa soldater tillsammans med bundna och misshandlade civila män, flera inte äldre än 16 år, och slutligen det kallblodiga avrättandet.

Filmen bevisade reguljära serbiska förbands deltagande i massmördandet och blev ett av bevisen i krigsförbrytarrättegången mot den serbiske presidenten Slobodan Milosevic, som dock dog innan rättegången fullbordats.

Radovan Karadzic greps i Belgrad 2008. Rättegången i Haag pågår. Ratko Mladic är fortfarande på fri fot.

Bengt Therner
bengt.therner@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista