• Förälskelsen slår ner som en blixt: när jag ser att han har likadana glasögon som jag bestämmer jag mig genast. Vi ska leva våra liv ihop, för alltid.

    Sedan följer tre år av att jag bönar och ber, bjuder honom på middag och hoppas in i det sista att han en dag ska förstå att han känner precis samma som jag. Det händer aldrig. 

    Istället förnedrar jag mig om och om igen för kärlekens skull. Så till den milda grad att jag slutligen bakar en hemgjord födelsedagstårta till en man som inte överhuvudtaget bryr sig om att jag vill fira honom.

    /Maria

  • Det värsta med att bli dumpad är inte att bli ensam, eller att bli lämnad. Det är att bilden man skapat för sig själv om vad man varit med om raseras. Åtminstone är det, det värsta för mig.

    (Klicka för att läsa vidare!)

  • Maria Maunsbach. Foto: Julia Lindemalm/SR

    Idag är det Internationella kvinnodagen och jag vill ta tillfället i akt att prata om kvinnlig njutning. Detta, i mitt tycke, alldeles för sällan diskuterade ämne.

    Vid sidan om till synes tyngre och mer akuta ämnen så som sexuellt våld och rätten till sin egen kropp hamnar njutningen i skymundan. Förståeligt, förvisso. Men inte med rätta.

    /Maria 

  • Par med knullpotential? Foto: Pedro Ribeiro Simões/Flickr/CC BY 2.0

    Det pratas ofta om konkret sexteknik, om vad som avgör om ett knull är bra rent praktiskt: hur man ska göra med fingrar och tunga. Men det är inte allt när det kommer till sex!

    Här är guiden för dig som behöver lära dig avgöra om det finns knullpotential mellan er eller inte. Kanske en något mer diffus uppgift än att förstå om själva sextekniken är bra eller inte. Men frukta inte! Här ger jag dig alla tecken att leta efter! 

    /Maria 

  • Maria Maunsbach. Foto: Julia Lindemalm/Sveriges Radio

    Med tanke på senaste tidens diskussioner kring sexuella övergrepp och ofredanden tänker jag på den prestige kring min kropp jag känt under åren, här i samband med att jag bodde mitt emot en man som nästan varenda dag stod och runkade i sitt fönster och tittade på mig.

    /Maria 

  • Maria Maunsbach. Foto: Julia Lindemalm/SR

    Det knackade på dörren och han klev in i min lägenhet, fullt utrustad i haremsbyxor och mjuk blick. Han tittade på mig med denna mjuka blick och sa, innan vi ens hunnit hälsa:

    – Vi kommer tyvärr inte kunna ha sex ikväll, Maria.

    Det hela förbryllade mig något eftersom hela vår relation byggde på just det. Vi sågs och hade sex. Så jag frågade:

    – Nähä, varför inte det?

    Han tog ett djupt andetag och svarade mycket allvarligt:

    – För att det är fullmåne.

  • Maria Maunsbach Foto: Julia Lindemalm/SR

    Det kommer oundvikligen en dag i ens liv då man lär sig: ingenting kan stoppas in i fittan och försvinna. Fittan är inte Bermuda-triangeln.

    Jag minns när det hände mig, jag var sexton, det var precis innan jul. Jag hade mens. Jag försökte använda tampong eftersom det ansågs snäppet ballare än andra mensskydd. Och i slutet av den där första massivt forsande dagen kunde jag inte för mitt liv hitta den tampong som jag med ALL SÄKERHET hade stoppat in i mig.

    /Maria

  • En tårfylld tjej vid en buss. Foto: Ernie/Flickr/CC BY 2.0

    Det är en sån dag.

    Jag har fått mens tidigare än jag förväntat mig, jag har två stora finnar i ansiktet, hyn känns fet och smutsig. Mina läppar är torra. Jag är på väg hem från jobbet, jag har en hibiskus i famnen och jag är plågsamt medveten om hur mensen sakta men säkert rinner nerför låren. Jag luktar svett, blod, smuts och ångest. 

    Jag väntar på bussen, tiden känns som en evighet, blodet bara rinner och rinner, hjärnan har kopplat ner, jag håller i min hibiscus hårt, nästan som om jag skulle trilla om jag inte hade den i famnen.

    /Maria

  • En prinsesstårta. foto: Merle ja Joonas/flickr/CC BY-ND 2.0

    Jag var så kär i honom att jag kunde lukta mig till honom på flera kilometers avstånd. Eller åtminstone om han nyss varit i ett rum. Hans lukt liksom impregnerade luften så att det var omöjligt att undvika den, jag var helt kodad på att hitta honom, och vara med honom.

    Problemet var bara det att han inte alls, överhuvudtaget, var kär i mig. Inte minsta lilla. Så himla ickekär att det definitivt rådde romantiska minusgrader när han såg mig.

    /Maria 

  • Jobbigt att höra fel ibland... Foto: Brian Talbot/flickr/CC BY-NC 2.0

    Vid det här laget vet ni ju, om ni lyssnar ofta på Ligga med P3, att jag inte är någon dejtexpert i praktiken, utan att det ofta… ja, men går lite fel när jag skall försöka socialisera med någon på ett eventuellt romantiskt sätt. I dag tänkte jag att vi ska minnas den gången jag var på dejt och snubben jag var på dejt med sa:

    – Jag vill prova ett experiment.

    Men jag hörde:

    Jag vill prova ditt exkrement.

    Och att jag svarade nåt i stil med:

    – Alltså du, detta var kul men vi känner ju inte varandra och gud är det inte lite snabbt eller eeeh vad säger jag, näää, det får du inte.

    Vi repade oss aldrig efter det där, han och jag.

    /Maria

  • En ångerfull kvinna vid toaletten. Foto: mariagrazia iacomino/flickr/CC BY-NC-ND 2.0

    Jag vet precis i vilket ögonblick jag kände totalt villkorslös kärlek senaste gången. Det sker inte allt för ofta, och jag måste erkänna att jag blev aningen förvånad när det var en kissa på sig-incident som ledde fram till känslan.

    Det hände i våras. Jag baxade hem en överförfriskad kompis från krogen till min soffa – där hon däckade på typ två sekunder. Det är inte här kärleken inträffar, utan lite senare, när jag också somnat men vaknar av att hon är uppe och rör på sig. Hon ramlar ut i köket, tappar nånting på golvet, det brakar och smäller vid varenda steg hon tar. Jag försöker sova vidare.

    /Maria

  • Lår på cykel. foto: Richard Masoner / Cyclelicious/fCC BY-SA 2.0lickr/

    Ett tag i min tonår gick jag på spinning varenda söndag. Det var alltid jag och åtta män på just den klassen. Männen gick för att de ville vråla till operatechno-mixar, jag gick för att jag ville stirra på instruktörens brännskada. Hans brännskadan var nämligen det mest erotiska jag sett.

    Instruktören var en lång och bredaxlad man, givetvis alltid iförd en cykeldräkt tajtare än skinnet självt. Och brännskadan, den löpte från halsen, in under dräkten, ut på låret. Jag trampade och stirrade. Stirrade och trampade. Fantiserade om skrovlighet och textur, om hur brännskadan såg ut under cykeldräkten. Hur den eventuellt löpte över hela kroppen som en inbjudande flod av ärrvävnad.

    /Maria

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista