Två Nobelpristagare som "besjälar tingen runt omkring oss"

4:16 min

Författaren Niklas Qvarnström ser i Olga Tukarczuk och Peter Handke två författarskap med tydliga paralleller, men också politiska skiljelinjer.

Hösten 2011 var det ingen som visste att Peter Handke skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. Inte Olga Tokarczuk heller. Eller för den delen Bob Dylan, när de båda sistnämnda råkade befinna sig i Malmö samtidigt.

Betydligt fler begav sig till Malmö Arena för att nästan höra Dylan mumla fram sina texter, av recensionerna dagen därpå att döma, än till Stadsbiblioteket för att höra Tokarczuk nästan avslöja handlingen i den roman hon just då arbetade på.

Jag hade tagit mod till mig och ställt en fråga i auditoriet om hennes makalösa förmåga att besjäla objekt. Att ge liv åt död materia, på ett sätt som ofta återspeglar karaktärernas mentala tillstånd i hennes mästerliga romaner.

Till exempel ”Gammaltida och nutida”, ”Styr din plog över de dödas ben” och kanske särskilt ”Löparna”, hennes stora ”globala roman” som utspelar sig på lika många olika platser som den aktiverar ditintills okända kopplingar i läsarens medvetande.

Hon verkade uppriktigt glad över frågan och var snart inne i en minutiös beskrivning om knypplingskonst i 1750-talets Polen, innan hon avbröt sig. Som om hon kom på att hon var nära att bryta ett tystnadslöfte om den ännu större roman som tre år senare presenterades i hemlandet – och redan året därpå på svenska.

”Jakobsböckerna” är ett mäktigt epos om den judiske mystikern Jakob Frank och den växande kretsen kring honom. En krets som från mitten till slutet av 1700-talet utvecklades till en synkretistisk sekt, och Jakob till en messiasgestalt. Portalfiguren för en ny abrahamitisk religion.

Sidnumreringen går baklänges, precis som visarna på det berömda uret på den gamla judiska begravningsplatsen i Prag, och den fullständiga titeln är så lång att tiden inte skulle räcka till för att läsa upp den.

De bästa romanerna förankrade i en annan tid skildrar indirekt den de är skrivna i. Så också ”Jakobsböckerna”. Och mer än så: den har gjort Olga Tokarczuk till en oerhört kontroversiell figur i det nykonservativa Polen, så mån om en enad nationalistisk konsensus.

Att hon uppmärksammas av en litteraturinstitution med internationell utblick, hur svärtat dess anseende än har hunnit bli på kort tid, är därmed helt okontroversiellt.

Det är mer än man kan säga om valet av österrikaren Peter Handke. Inte för att han inte skulle axla ett litterärt likaledes centraleuropeiskt arv, för det är de flesta överens om, utan för sina märkliga uttalanden i sympati med serbiska krigsförbrytare i slutet av 90-talet.

Innan dess var Handke för mig och många andra något helt annat. Han var det höstliga Europas kontemplativa film-, essä och prosapoet framför andra, åtminstone för oss som var unga då.

Han var mannen bakom de oförglömliga inre monologerna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, med naivistiska rader som skulle kunna tryckas på vilket melankoliskt svartvitt vykort från åttiotalet som helst: ”När barnet var barn frågade det: Varför är jag jag, och varför är jag inte du?”

Handke har genom åren lagt lika mycket energi som senare Olga Tokarczuk på att besjäla tingen runt omkring oss, och gjort det omöjligt för mig att se en gammal Jukebox utan att undersöka om det är en äkta Wurlitzer.

I likhet med Tokarczuk har han också bidragit till att lösa upp gränser mellan olika litterära uttryck, på ett sätt som brukar ge förläggare huvudvärk förutom i Nobeltider, men som flyttat fram positionerna för det mysterium skriven text kan vara.

Att de sedan framstår som varandras absoluta motsatser i de politiska aspekter som alltid kommer att finnas med i diskussionerna om valet av Nobelpristagare i litteratur, är en helt annan historia – som bara precis börjat.