• Det är så lätt att bli inskränkt.

    Att tro att det man själv tycker, tänker och tror om saker är ungefär vad andra tycker, tänker och tror om saker. Och de som inte är precis som jag kan jag ändå gissa ungefär hur de har det.
    Tror vi kanske.
    Men jag tror att vidden av att ha olika perspektiv och olika liv inte riktigt står klar för någon av oss.
    Det här att varje liten sak i vardagen ter sig väldigt olika beroende på hur man har det och vilket liv man lever.

  • Idag skriver dokumentärfilmsproducenten på DN debatt om hur Sveriges Radios ledning urholkar Public Service. En av orsakerna, menar Lindquist, är att man sprider ut resurserna över hela landet och satsar på så många radiotimmar som möjligt på bekostnad av det fördjupande.

    Artikeln får mig att sno åt mig en synnerligen värdefull halvtimme av min fullspäckade dag för att skriva ett svar. Jag blir nämligen både provocerad, sårad och heligt förbannad.

  • Det är intressant det där med att välja ämnen som vi ska prata om i Puls. Vi pratar förstås mycket om vilka ämnen vi ska välja när vi har våra redaktionsmöten, vänder och vrider och funderar över om det ena eller andra ämnet kan vara viktigt eller intressant för folk att höra om i radion

  • Jag älskar, verkligen ÄLSKAR, att vårt nya program har fått så bra respons från er lyssnare när det gäller att ha åsikter om ämnena som vi pratar om. Ni är arga och glada, kloka och intressanta. Och ibland varken kloka eller intressanta. Precis så som det ska vara med andra ord:-)

    Det tillför både oss som redaktion och resten av lyssnarna viktiga perspektiv när alla delar med sig av hur de resonerar kring aktuella ämnen.

    Men. En sak är jobbig.

  • För det mesta tror jag på att vi lever i en värld där saker sakta, men ändå, blir bättre och bättre. Att vi lär av våra misstag och så småningom inser vad som i grunden är bäst för mänskligheten.
    Men så ibland tappar jag tron. Blir uppgiven och modstulen.

  • I gårdagens premiärprogram av Puls fick jag i direktsändning konfronteras med ett förfluget epitet som jag givit min kollega Pelle.

    - Du har ju kallat mig för redaktionens vandrande valium, sade Pelle apropå att jag - som premiärdagen till ära hade en puls-klocka på mig - hade lägre puls när jag stod i studion tillsammans med Pelle än vad jag hade när jag stod själv i studion tidigare på dagen.

  • Det är alltid vanskligt att ge sig i kast med nya saker. Man är full av förväntan och ambitioner, och fullständigt övertygad om att det här ska bli det bästa man någonsin gjort. Ett par veckor in i verkligheten brukar man inse att man - som vanligt - hade fel, och att det är lättare sagt än gjort att göra de där omvälvande förändringarna.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista