• Det är de sista skälvande timmarna jag sitter vid mitt skrivbord här på P3 Sport-redaktionen. Imorgon åker jag hem till Kalmar igen. Det är svårt att beskriva känslan att lämna en praktikplats. Samtidigt som jag är otroligt nöjd över det jag gjort och lärt mig mer av detta än någon kurs i "journalistikens grunder", så är det hemskt tråkigt att gå.

    Jag har precis börjat komma in i P3-tugget, lärt mig alla små funktioner i vårt redigeringsprogram och kommit närmare alla på redaktionen. En månad är för kort tid egentligen.

    Men jag vet att Nora, Alexander och Anton kommer att producera riktigt bra program även utan mig.

    Och jag är inte klar med radio.

    Erik

  • Är man 18 år och har flyttat hemifrån när man var 15 så vet man en del om hur man tar hand om sig själv.

    Marko Rönning ger oss därför sina bästa disktips här. Och sitt recept på Flygande Jakob.

    Det är vad jag kallar extramaterial!

    I P3 Sport får ni annars höra Marko berätta om hur det var att börja från noll i en egen lägenhet i Stockholm. Utan att kunna laga mat. Han ringde mamma varje dag.
    - Hur kokar man potatis?

    Tänk vad man blir vuxen och mogen av idrott.

    Alexander

  • Eftersom Den store Producenten snodde husguden Göran Zachrisson framför mina ögon så är det bäst att jag skyndar mig och grabbar tag i tv-sportens Jens Lind.

    Han är nog Guds gåva till sportjournalistiken. Eller, det är ju egentligen P3 Sport.

    Men Jens Lind är också bra.

    Min lillebror HATAR Stopptid, som är Linds lilla arkiv-progam efter Sportspegegln. Ofta i svartvitt. Min lillebror vill byta kanal så fort signaturen kommer. Men jag vägrar att zappa bort Jens Lind.

    För jag är uppväxt med hans härliga stämma och klockrena reportage. Om grodor i Sydneys OS-by och bufflarna i Salt Lake City. Jag hittade inte de inslagen på nätet, men jag har de inspelade på VHS. Jag har nästan spelat sönder de banden.

    Däremot hittade jag detta inslag från Salt Lake City 2002.

    När han pratar så ryser jag. När han gör konspauser så är det verkligen konst.

    Lyssna bara när han säger: "Eftersom de flesta mormoner inte dricker kaffe är choklad nationaldryck i Utah". En helt normal mening, som han lyfter i slutet med sin härliga ton.

    Och människorna han träffar, som han gör reportage om, de människorna skulle ingen annan få för sig att göra reportage om.

    Jag såg Jens Lind för några dagar sedan, han åt mat i tv-caféet. Och jag blir inte starstrucked av idrottsstjärnor, men jag blir det av Jens Lind. Han är min idol.

    Alexander

  • Klockan är 08.00. Jag står på en amerikansk fotbollsplan. För första gången i livet.

    Under läktaren finns en träningslokal. Där tränas det hela vintern.

    För att bygga upp redan enorma muskler. Det behövs i amerikansk fotboll, som den kollissionssport det är.

    De spelar för de älskar att smälla på, att känna hur adrenalinet pumpar. Och jag får flashbacks. Killarna svarar ju på exakt samma sätt som Roller Derby-tjejerna.

    Det var ju också en kollisionssport.

    Gör jag samma reportage igen?

    Men här syns inga rullskridskor. Annars drivs de tydligen av exakt samma sak. Att tacklas och smälla på.

    Och reglerna är precis lika svårförståeliga. Det händer saker, man förstår inte riktigt vad - och plötsligt har ett lag fått poäng.

    Och det finns en stjärna i varje lag. Quarterback och jammer.

    Båda sporterna är från USA. Och båda sporterna är små här.

    Har jag hittat förklaringen på den stora gåtan här? Efter mina djupa närstudier.

    Att amerikaner gillar hårda tag, stora stjärnor och regler. Och att svenskar inte gör det.

    Eller så är det för att vi måste vara vakna på nätterna för att se på amerikansk live-idrott.

    Ge mig ett Nobelpris i sport.

    Alexander Lundholm

  • Ofta händer roliga saker när man minst anar det. Till exempel när man sitter och klipper reportage på datorn. Och ibland kan klippandet tas till en ny nivå.

    Som idag, när Alexander plötsligt började flaxa med handen. Till en början lite diskret, men efter ett tag med alltmer tilltagande entusiasm.

    Kanske borde han söka jobb som dirigent på Sveriges Radios symfoniorkester?

    Erik

  • Ju mer vi jobbar ihop, desto mer lär vi känna varandra och desto fler inspirationskällor dyker upp här på redaktionen.

    Eftersom alla är någorlunda sportnördiga är det ju självklart att alla sett Sportspegeln 50 år till exempel.

    Där har Jens Lind (också en husgud, men det kommer senare) intervjuat flera av de legendariska sportjournalister som utformat klassikern Sportspegeln under årens lopp.

    Klart djupast intryck på mig och Alexander har Göran Zachrisson gjort. Nuförtiden briljerar han mest i golfkanaler men när han tog plats på TV-sporten blev det en radikalt annorlunda sportbevakning. 

    Som Arne Hegerfors beskrev det: Plötsligt fick man ju svar på en massa andra frågor som ingen ställt tidigare.

    Och Zachrissons språk sen! Att i en beskrivning av en skridskotränare säga saker som:

    "Han ser ut som en rektor. Han är tandläkare. Han fryser." (Fritt ur mitt minne)

    Jag vet också att det finns sidor med citat från Göran Zachrisson på internet. Vet inte hur bra de stämmer men legenden säger att han beskrivit längden på en putt: 

    "Den här putten är lika lång som en lång  fisk"

    Legend eller sanning - egentligen spelar det ingen roll. Att det finns en människa inom sportjournalistiken som vill se på sport ur ett annat perspektiv och som alltid är så inkludernade - man behöver inte begripa något om sport alls för att ändå förstå det Zachrisson skildrar - det är stort.

    En gång delade jag arbetsbord med honom. Jag gjorde research för en P3 Dokumentär nere i TV-arkivet och plötsligt stt han bara där. Mycket trevlig. Som en engelsk gentleman. Jag har aldrig mött någon - men jag förställer mig en engelsk gentleman som just sådan: Prydlig, leende, konverserande, intresserad, ödmjuk men ändå självsäker.

    Han letade igenom sina egna inslag. Tanken var att han skulle göra 10 program med återblickar från sina reportage.

    Jag vet inte om det blir något av det, det kanske redan har sänts på någon liten nischkanal i TV-bruset. Jag skulle älska att se det. 

    Anton

  • Det kändes som en illa dold gliring när det berättades på lunchen nyss att "Nora satt där under idrottsgalan med en helt vanlig analog bok". Jaha, jag twittrade också faktiskt. Litegrann.

    Nu - I'm gonna strike back at ya, för om en roman ska skällas ut för att den är "analog", då undrar jag lite över den stora anteckningsboken som producent Antons planering görs i. Bredvid Anton ser ni förresten Radisportens nye programchef Johnny Byström. Han gör också sitt jobb i en bok/pärm...

    Men det skrevs bra saker i pärmarna. Tror jag. Om de inte ritade i sina pärmar under mötet. De sa bra saker i alla fall.

    Nora

  • Vi har precis bandat intervjun med Musse Hasselvall som är veckans gäst i P3 Sport.

    Mycket trevlig kille, denne Musse. (Hans riktiga namn faktiskt, så kan det gå när föräldrar börjar experimentera, jag vet, har själv en son som heter Masarin i mellannamn...).

    Han beskrev MMA-matcher som "oerhört vackra" och berättade att han försöker dra ner på sitt kaffedrickande eftersom kaffe är surt och man blir lättare sjuk om kroppen är sur. Man ska vara basisk.

    Plötsligt blev kemilektionerna från högstadiet aktuella igen - tänk om jag vetat detta då.

    Klart mycket mer inspirerande med ett lackmuspapper om jag vetat att det kunde indikera min "fighting status" - Rött - ajajajaj, din kropp är sur och ömtålig. Blått - Great! Du är basisk och redo för Mike Tyson!

    Anton

  • Det är inte så många som vet det än, men P3 Sport har faktiskt fått en alldeles egen praktikant. Det är jag, Erik, som ska lära mig massvis av att umgås med de tre visa i P3 Sport. Och vår tekniker Jonas förstås.

    Jag är en 20-årig kille som växt upp i både Stockholm och Göteborg, men också bott utomlands, i Ryssland och Holland. Just nu läser jag journalistik och medieproduktion i Kalmar. Jag älskar sport och är väl något av en nörd, framförallt när det kommer till fotboll och arenor.

    Snart hoppas jag få komma ut och göra riktiga reportage, det har varit mycket research och idéfödande till en början. Sport utövas ju trots allt mest utanför kontorsmiljö.

    Erik

  • Från schack till roller derby, så har mina två första reportage-veckor på P3 Sport sett ut.

    Det är fullständigt skilda världar, men med lika mycket stolthet för den lilla sport man håller på med och som andra knappt känner till.

    Stolthet och fördom.

    Man man kan ha mycket fördomar om schackspelande syskon och utklädda tjejer på rullskridskor. De kommer på skam i så fall.

    Roller Derby är en kampsport på rullskridskor för tjejer. Det är nicknames och det är smink och i vissa fall nätstrumpbyxor, eller andra inte så idrottsförknippade klädesplagg.

    Men det är så mycket mer. Det är 100% attityd. Det är hårda tag, det är en sport där man inte ber om ursäkt. En regel heter helt enkelt No Apologies.

    Blood Countess och Hussinsain är två spelare bland många som hellre får till en fantastisk tackling än tar poäng. Som njuter av att se motståndaren falla till golvet.

    I Roller Derby kan man inte vara snäll och samtidigt framgångsrik.

    Kanske är det så i allt, kanske blir det bara extra uppenbart i en sport där tacklingarna och det fula spelet är accepterat.

    Och jag funderar och flummar säkert. Men Roller Derby är lite som att vara tonåring.

    Sporten går ut på att starta bakom en klunga av med- och motståndare och sen ta sig igenom den trots attacker från det andra lagets spelare.

    Många går in i tonåren som levnadsglada och fartfyllda personer. Sen möter man svårigheter och ett gäng elaka människor som vill tackla ner dig. Förhoppningsvis har du då vänner som hjälper dig ut ur problemen.

    Men det krävs egen kraft för att slita sig fram och den starkaste kommer ut på andra sidan som vinnare.

    Och så minns man det senare som den bästa stunden i livet. Eller den sämsta.

    Schack är som livet, sa Alfred Krzymowski förra veckan. Se där, ännu en likhet mellan två så skilda världar.

    Alexander

  • Vi journalister får alltid de bästa platserna. Nora och jag gick vilse ett antal gånger inne i Globen innan vi insåg att man visst skulle ta den lilla fula källartrappan för att komma till pressrummet. Där satt vi och såg galan på TV, åt "matiga baguetter" och utvärderade första P3 Sport.

    Längdlandslaget tränade sprint på röda mattan. Charlotte Kalla gick segrande ur den striden för hon stannade inte alls hos oss journalister, kanske rädd för virus, kanske nervös.

    Marcus Hellner stannade en kort stund. Den stunden tog P3 Sport hand om.

    Kvällstidningarnas reportrar väntade trampande och allt mer stressade. Alla ville veta vem Marcus Hellner trodde skulle vinna Jerringpriset. Det var vad de skulle fråga. Men P3 Sport är ju inte som alla andra.

    Så vi pratade om myrar.

    Sen kom en presskvinna och sa att det fick vara nog med intervjuer. Marcus Hellner lämnade röda mattan och journalisterna. På kvällstidningarnas hemsidor kunde man därför inte läsa vem Marcus Hellner trodde skulle vinna Jerringpriset.

    Och efter galan, där en frånvarande Therese Alshammar ändå i sista stund klev fram och tog över showen från skidåkarna, var det dags för oss att intervjua igen.

    Men i själva Globen var det för hög musik. Så vi väntade utanför toaletterna istället. Galaglamour.

    Och alla som passerade oss var inte helt nyktra. Gamla storstjärnor ska man intervjua före galor. Som rutinerade galareportar brukar säga.

    Alexander

  • Ögnade idag igenom Sporten i DN till frukost. Fastnade för

    Stjärnan nobbar VM

    - ska renovera huset.

    Artikeln handlar om bandystjärnan Per Hellmyrs som väljer att inte spela VM. Han säger i artikeln att han har två små barn och precis köpt hus.

    - Det är mycket annat somt ar tid och kraft. Det passar inte att jag åker iväg ny. Av familjeskäl måste jag säga ifrån.

    Säger Per Hellmyrs.

    En klart sympatisk inställning om ni frågar mig, själv tvåbarnspappa med nytt hus.

    Jag vet att det inte finns mycket tid över mellan jobb och hemma.

    Men rubriken osar av landsförrädisk ilska. Klar man ska spela i landslaget. Det är ju för faen en plikt! Och så väljer karln att renovera hus!!!

    Fast det var ju inte så det var. Han valde att ställa upp för sin familj, att vara pappa åt sina barn, att vara nära sina kära.

    Eller har jag fel? Ska man alltid spela om man är uttagen bland landets finaste och bästa?

    Jag tror inte det. Den här gången tycker jag inte alls det. Men vad tycker ni andra där ute i cyberspejs?

    Anton

  • Väldigt bra låt vi har i vår vinjett, om jag får säga det själv. 

    Vampire Weekends "Giving Up The Gun", och här har ni sportkopplingarna.

    Skittråkig video som går ut på att en tjej spelar tennis mot Joe Jonas, Jake Gyllenhaal, Lil Jon och några andra. RZA är domare. Låter det spännande? Det är det inte, stor besvikelse. MEN, tennis=sport.

    I den däremot fantastiska videon till "Cousins" så har trummisen Chris Tomson på sig en Chivas-töja. Chivas, eller Club Deportivo Guadalajara, är en mexikansk fotbollsklubb med hela 11 ligatitlar.

    Hasse Backe är ju numera tränare för New York Red Bulls, och han har berättat att Ezra Koening och de andra i bandet väldigt ofta går och ser Red Bulls hemmamatcher i MLS. They're into soccer!

    Vampire Weekend - drömgäster i P3 Sport.

    Nora

  • Nu föreställer jag mig hur jag skulle reagera om producent Anton skulle säga "oj, nu har visst allt ljud vi spelat in...bara...försvunnit...".

    Tänk vad skönt! Få göra om ALLTIHOP, en gång till. För nu sitter jag med premiärnerver och allmän ångest och...alltså, jag är egentligen mycket mer van vid direktsändning när det gäller etermedia. Och då slipper man ju se, alternativt höra, sig själv efteråt, för det har ju liksom redan sänts. Gjort är gjort, och är man missnöjd så är det egentligen bara att hoppas på en ny chans snart.

    Nu ligger den där jävla krönikan som en ljudfil här.

    Jag skulle beskriva stämningen här som något...stressig inför första programmet.

    "Anton! Kan vi inte göra om den där grejen som jag gjort, du vet som jag höll på ett tag med, som ska ligga i början av programmet?!?". Undrar hur han skulle reagera om jag sa det nu såhär precis före lunch....?

    /Nora

  • Vi är en annorlunda sportredaktion. Det fick Sarah Sjöström uppleva.

    Hon är sedan länge en stor stjärna. En av Sveriges största, med sitt VM-guld i simning.

    Hon har, utan att överdriva, gjort ett antal intervjuer i sitt liv.

    Men när min intervju var klar sa Sarah: "Jag har aldrig fått de här frågorna förrut. Du frågade ju ingenting om VM-guldet. Jag hade inte ens svarat på vissa frågor om mamma frågat".

    För frågorna vi ställer är känsliga, går på djupet, är allvar.

    Sarah Sjöström lär sig just nu att INTE andas. Hennes tränare tycker att hon andas för mycket under loppen. Till skillnad från Therese Alshammar som glömmer att andas helt ibland.

    Själv kan jag inte hålla andan i mer än tio sekunder. Men så är jag verkligen inte simmare heller.

    Även om man kan bli avundsjuk ibland.

    För just när jag skriver det här är Sarah på träningsläger på Teneriffa. Annars brukar hon ta bussen mellan Eriksdalsbadet och Haninge. Som man kan se på bilden.

    Vad har vi då lärt oss av detta? Jo, att stjärnor också åker buss. Utan att andas. När de inte är på Teneriffa.

    Alexander

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista