• Ordet "svartklubb" dog någon gång i det sena åttiotalet och ersattes av det mer koncisa "klubb". Men den 28 februari 1986 hade jag varit på, vad som med jämna mellanrum i kvällspressen beskrevs som, just en "svartklubb". Det var Konstakademiens klubb, som i de inre kretserna bara kallades "Klubben" bl.a. besjungen av Eldkvarn och som hade öppet varje fredag några trappor ned i en källare på Fredsgatan.

    Där flödade billig öl och mänskligt svett.

    Strax efter ett på morgonen den 1: mars vinglade jag och en god vän ut ur klubbens lokaler (fast vi som ärligt talat var lite amatörer kallade klubben för Mejan som egentligen är namnet på själva Konstakademien).

    Vi gick i det stilla snöfallet och såg plötsligt hur flingorna lystes upp av blåljus borta från Rosenbad. En man kom springande, nedhängd med kameror, öronlapparna på hans pälsmössa guppade upp och ned. - Vad har hänt? undrade vi. - Palme är mördad uppe på Sveavägen, ropade han och sprang vidare mot Rosenbad. Nu såg vi att nästan hela kvarteret var avspärrat, taxibilar kom och gick, fotoblixtar lyste upp vinternatten. Vi stod där tysta ett tag. Så vandrade vi Norrmälarstrand hemåt.

    Jag bodde på S:T Eriksgatan och minns att jag stod länge i natten, lyssnade på radion och tittade ut genom fönstret.

    Gunnar Bolin, programledare

  • Sällan väckte min mamma mig på lördagar, då skulle jag få sova ut. Men den här morgonen vaknade jag tidigt av att hon satt på min säng, vit i ansiktet och liksom stel i kroppen.
    Olof Palme är död. Jag var 17 år gammal och ännu inte särskilt politiskt medveten, men min mammas vanligtvis sorglösa blick sa mig att det som hänt var av en oerhörd omfattning. Känslan som i den stunden infann sig där i mitt tonårsrum kan jag när som helst återkalla. Det är som om det ögonblicket är ett fruset utsnitt ur min egen historia, fram tornar minnena av min förort, Dallas på teve och doften i min skola.

    Helena Olsson, programledare

  • På natten hade jag som vanligt varit på rockklubben Ritz på Södermalm. Svartklädd och rockig gick jag dit flera kvällar i veckan under det året. På natten ringde min kompis och sa att Palme var skjuten.
    Jag blev chockad och ringde upp mammas grannar Johan och Disa. De är riktigt inbitna sossar från norrland. Tillsammans grät vi i telefonen.
    Vid kl 05 på morgonen gick jag hemmifrån för att gå till jobbet som hotellstäderska. På vägen dit tänkte jag att jag ville se mordplatsen, men jag ville inte gå dit utan en blomma i handen. Fick för mig att det skulle vara att vanhelga den döde. Dock var det svårt att hitta en blombukett i den mörka kalla gryningen. Tog därför med mig ett vitmålat påskris med glitter i som jag hittade utanför en blomsteraffär.
    Vid mordplatsen fanns nästan inga avspärrningar. Ett tio tal människor stod i en ring runt blodpölen och grät. Jag gick rakt fram till blodpölen och la mitt vita påskris i blodet..... Det var liksom en annan tid.

    Katharina Gunnarsson, reporter

  • Det var några minuter efter midnatt. Vi satt med en kopp kaffe och lite cognac hemma på Upplandsgatan. Telefonen ringde. En av mina medarbetare på Svenska Dagbladets ledaravdelning ringde och berättade: Olof Palme var död, mördad bara några meter ifrån den restaurang där hon suttit hela kvällen.

    Det fanns bilar inne vid taxistolpen nere på Odenplan. Nej, taxichauffören visst inte om att Olof Palme mördats några kvarter bort. Han visst inte att jakten på den som mördat landets statsminister inletts för snart tre kvart sedan.

    Tjugo över tolv stoppades pressarna i tryckeriet.

  • Jag var på bio den där kvällen.
    Hade jobbat hela dagen. Varit på gymmet och ville inte åka hem. Så det blev nioföreställningen på Sagabiografen på Kungsgatan. Minns att det var en riktigt usel film. Morrhår och ärtor med Gösta Ekman. Strax före klockan elva vandrar jag ut från biomörkret. Ut i vinterkylan. Det är iskallt och väskan känns extra tung. Köper en varmkorv och börjar vandra hemåt. Det är inte långt. Bara Sveavägen rakt fram och sedan höger på Odengatan. Jag brukar alltid gå men just den här kyliga februarikvällen lockar plöstligt tunnelbanevärmen.

    Får vänta ett tag på tåget som är försenat.
    Men klockan 23.20 stiger jag in i vagnen. Klockan 23.21 mördas Olof Palme. Hade jag inte varit så frusen och trött hade jag vandrat Sveavägen hem.

    Precis då när skotten föll.

    Helena Groll, programledare

  • Det är svettigt och varmt, skjortan sitter fastklibbad på ryggen. Dansar under en discoboll inne på Chalmerspuben i Göteborg på ett dansgolv som ser ut som en fejkad cirkusmanege. Dire Straits och Sting äger rummet. Jag är berusad och lycklig, av ett antal stora stark, men framför allt för att jag är omslingad av min första stora kärlek. Livet är denna kväll precis så bra som det bara kan vara. Plötsligt händer något oväntat. Tror först att strömmen har gått men den kulörta discobelysningen fortsätter att svepa över våra kroppar. Nej, det är discjockeyn som stängt av musiken och han lutar sig nu fram mot mikrofonen som han alldeles nyss rytmiskt ropat glada tillrop i och säger:

    – Någon har skjutit statsministern. I Stockholm....Olof Palme är mördad!

    Först blir det alldeles tyst och stilla i lokalen. Folk verkar inte riktigt veta hur dom ska hantera denna information. Ett växande sorl avbryts av att DJ:n drar igång musiken igen. Någon skriker för full hals:

    – Stäng av musiken för FAN! Sluta!

    Musiken tystnar igen. Bara en kort stund senare börjar folk röra sig mot garderoben. De flesta av oss inser att festen är över och vi rör oss stilla mot utgången och ut i vinternatten. När jag vaknar på lördagsmorgonen känner jag mig osäker på om det som hänt verkligen har hänt och jag sätter på radion för att få det bekräftat.

    Håkan Widman, reporter

  • De senaste dagarnas solsken hade bytts mot en mulen himmel över schweiziska Verbier. Bakom molnen kunde man ana alpernas storslagenhet.

    1986 - långt före mobiltelefoner och Internet. Långsamt började ett rykte spridas bland de svenska skidåkarna - "Olof Palme…" "skjuten…" "mördad". Det gick inte att tro att det var sant. Krocken mellan den sorglösa tillvaron som skidturist och händelsen i Sverige blev så stor att den nästan inte gick att överbrygga, att förstå vad som hänt.

    Till slut sjönk det ändå in - Sveriges statsminister mördad… Det var tydligen sant.

    Långsamt började det att snöa.

    Magnus Westberg, producent.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista