• Jag började skolan 1959 - oj det är redan femtio år sedan..

    I den lilla klassen fanns förstås en del fniss och busungar och fastän fröken var snäll och nästan lite blyg, hände det att hon blev uppriven och ropade: "Nej hörni, ÄR TYSTA NU!"

    Hon hade en gedigen stil, var välutbildad och ordentlig på alla vis. Hur kunde det komma sig att hon sade på detta vis? Jag har för mig att hon kom lite norrifrån.

    Vi har tagit upp detta i boken Språket med 400 frågor ur programmet (kom för några år sedan, finns i pocket på  Norstedt förlag):

    "Är snäll nu! 

    I slutet av 80-talet började jag höra något som mitt språköra reagerade mot. En mamma som skulle lämna sitt barn på dagis kramade sin telning och sa: ”Är snäll nu då!”. Nu har det gått 15 år och jag upplever det som om ”är-konstruktionen” används mer och mer. ”Är tyst!” ”Är ordentlig!”

    Har jag rätt? Och är det i så fall fråga om språkutveckling eller språkavveckling? M R

    Det här uttryckssättet kände vi inte igen, men det gjorde många lyssnare.

    Är tyst nu! Från Ådalen   

    Under min uppväxt på 30- och 40-talen hörde jag ofta uppmaningar av typen: ”Är tyst nu!” och aldrig ”Var tyst nu!” Mina föräldrar var båda lärare i Ådalen i Ångermanland, likväl var detta ett uttryck de använde. B U

    De många breven berättar att uttrycken använts från Delsbo i söder till Luleå i norr. Vi får också reda på att uttrycket inte är nytt. I flera generationer har man i stora delar av Norrland använt är som imperativform i uppmaningar. I standardsvenskan har verbet vara imperativformen var, men i de här dialekterna i norra Sverige finns också imperativformen är. Några brev antyder att formen används mest i tal till barn. Men kanske det beror på att barn får flest uppmaningar?"

  • Jag har så svårt att stå ut med det sätt som särkilt många unga kvinnor talar på numera. Stötigt med öppna a:n och onaturligt ljus röst.  Om t ex Alakoskis Svinalängorna eller fö andra radioföljetonger lästs upp på det sättet hade jag inte orkat lyssna.

    Varifrån kommer det här sättet att tala på? Mina barn och barnbarn talar inte på det sättet. Tror unga kvinnor att man måste låta så när man talar offentligt?

    De öppna a:na och dena extra ljusa rösten har vi inte haft uppe, däremot flera gånger moden i intonation och, inte minst, de mer eller mindre nya ö- och ä-ljuden. I boken med frågor ur programmet som kom för några år sedan skrev vi om dem och texten finner du nedan- det finns beröringsytor i synen på de nya uttalen.

    "Det långa ö-ljudet, som i hög och öka, är en annan historia. I standardspråket låter ö lite olika med och utan ett efterföljande r: hög har en sorts ö-ljud, höra ett annat. Säg höna-höra efter varandra några gånger, så hör du skillnaden. Om du samtidigt tittar dig i spegeln, så märker du att munnen öppnas lite vid uttalet av höra vad som håller på att hända nu är att ö-ljudet i höra dyker upp också i ord utan r: ö-et i högtryck och öka låter likadant som ö-et i höra. Det är samma ö-ljud som funnits i östgötsk dialekt tidigare, ett öppnare ö, snarare än ett u. Förändringen har pågått i minst tjugo år. En del tycker att den gått fortare under senare år.

    De nya uttalen av de långa ö- och ä-ljuden leder inte till missförstånd (som korta ö och u kan göra), men många är kritiska - för att inte säga mycket kritiska - till dem. Men man kan grubbla över känsloreaktionerna ibland. Om det nu är så att vi i normaluttalet av öra har det öppnare ö-ljudet, hur kan då precis samma ö-ljud förvandlas till ett oskönt bräkande när det förekommer i ett ord som höger?

    Går de nya uttalen då att bekämpa? Troligtvis inte. En tonårsmamma berättar hur hon hört sin dotter tala med en kamrat om vad läraren sagt.  ”Fröken är inte klok alltså, hon vill vi ska säga snööö och höööghus”, sa flickan med ett överdrivet, plutande ö-ljud. Historien kan nog tolkas som att slaget om de nya ö-ljuden redan är förlorat. Om en ung generation uppfattar de äldre ö-ljuden i höghus och snö som löjliga och överdrivna, kommer den äldre generationen inte att lyckas i sin kamp.

  • En gång blev jag utskrattad av en bekant när jag förklarade att jag snart har "dammsugat" klart". Min mamma har samma vana att säga att "jag dammsugade igår kväll".

    Jag tror att det beror på att man inte tänker sig att man suger damm utan att man istället dammsugar så att det har blivit ett verb för sig: dammsugar, dammsugade, dammsugat.

    Finns det fler som säger likadant? Eller har jag förtjänat att bli utskrattad?

    Rätt är det inte, enligt ordboken, men du är inte ensam om det, och vi har talat om saken!

    Följ länken för att lyssna på det programmet!

  • Äppelpaj. Det heter ju Äpple och ändå säger man inte äpplepaj, för det låter ju knasigt. Jag bor i Småland, och så är det ju här men finns det någonstans i Sverige där äppelpaj är gängse uttal?

    Äpplet är ett kärt exempel på variation i svenskan! Man kan, grovt uttryckt, säga att i Götaland äter man äpplemos, i Svealand och Norrland äter man äppelmos. I många butiker kan man se en burk äpplemos bredvid en annan burk med äppelmos. Båda formerna är lika riktiga, även om äppelmos säkert är den vanligaste. Gissningsvis går det två äppelmosätare på varje äpplemosätare.

    Om man har gott om tid någon dag, kan man sätta sig med en postnummerkatalog och se hur Äppelstigen/Äpplestigen och Äppelgatan/Äpplegatan i stort sett följer det geografiska mönstret. Men inte helt konsekvent - ibland verkar stadsarkitekten eller den beslutande nämnden komma från en annan del av landet!

  • Vi undrar vilket som är mest rätt -äppelskrutt eller äppelskrott?
    Min kollega Emma menar att skrott är det korrekta alternativet och hänvisar till melodikryssets Anders Eldeman som tydligen, en gång i melodikrysset, hade med ordet skrott som rätt svar.

    Denna fråga har varit uppe till behandling - lyssna på tidigare program som tar upp frågan genom att följa länken.

  • Många lyssnare har hjälpt till att ta fram ursprunget till den dagen-efter-känsla som kallas 'ågren'  – bokstavsomkastningen från 'ånger' till 'ågren', fast dagens betydelse väl gränsar till 'ångest'.

    I veckans program reder professor Lars-Gunnar Andersson också ut en gammal gångart: att gå i strumplästen, strumpfoten eller strumpsockorna.

    Vidare besöker vi Öckerö skärgård i södra Bohuslän, där tio bebodda öar ibland har olika ord för samma betydelse.

    Veckans alla lyssnarfrågor:
    - Ågren , först belägg från sena 20-talet, i studenttidningen Lundagård
    - olika ord för dåligt fotbollslag: brögäng i  Stockholm, Mälardalen och lite norrut, bonkegäng i Göteborg och Västergötland (bonkargäng i Värmland), ängagäng i södra Sverige
    - en räl är ett ord som fortfarande används, påminner många jänrvägare
    - ’en personal’, numera är accepterat av ordlistor, om än ej av alla språkbrukare. Men hur är det med ’en allmänhet’, i betydelsen en enda person?
    - går man i ’strumplästen’ eller ’strumpsockorna’?
    - när började man cykla i stället för att hjula?
    -vad betyden ’grann’ som i noggrann, grannlaga, grannlåt
    - varför säger man svinkallt?

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista