Jag har på senare tid uppmärksammat ett uttal som jag inte riktigt förstår. Det gäller ordet allians där jag ofta tycker att jag hör ett ng istället för ett rent n i uttalet. Alltså alliangs istället för allians. Idag på min arbetsplats hörde jag även uttalet "intressangt" istället för intressant. Är det något dialektalt (Östergötland)? Eller är det helt enkelt mera bekvämt att uttala ng istället för n?

Har för övrigt även hört exempelvis konkurrangs.
Verkar ju helt galet om ni frågar mig. Har ni någon teori?

Vi talade om dina uttalsfrågor för inte så längesedan. Jag skickar en länk till det programmet:

Jag har på sistone funderat över hur ordet/lätet som motsvarar "ja" eller "jo" men som görs på inåtandning stavas.
Finns ordet skriftligt? Kan inte bestämma mig för vilken bokstav det i så fall skulle börja med, det är liksom mest luft i ljudet.

Är också nyfiken på ordets geografiska utbredning. Det förknippas ju ofta med Norrland, men jag som är uppvuxen i Roslagen, norra Uppland, använder det också ibland. Hur är det längre söderut?

Hur det stavas är en fråga för sig, en vi inte kommit in på, men själva fenomenet hade vi uppe i ett program för fyra år sedan. Lyssna via länken:

Jag har så svårt att stå ut med det sätt som särkilt många unga kvinnor talar på numera. Stötigt med öppna a:n och onaturligt ljus röst.  Om t ex Alakoskis Svinalängorna eller fö andra radioföljetonger lästs upp på det sättet hade jag inte orkat lyssna.

Varifrån kommer det här sättet att tala på? Mina barn och barnbarn talar inte på det sättet. Tror unga kvinnor att man måste låta så när man talar offentligt?

De öppna a:na och dena extra ljusa rösten har vi inte haft uppe, däremot flera gånger moden i intonation och, inte minst, de mer eller mindre nya ö- och ä-ljuden. I boken med frågor ur programmet som kom för några år sedan skrev vi om dem och texten finner du nedan- det finns beröringsytor i synen på de nya uttalen.

"Det långa ö-ljudet, som i hög och öka, är en annan historia. I standardspråket låter ö lite olika med och utan ett efterföljande r: hög har en sorts ö-ljud, höra ett annat. Säg höna-höra efter varandra några gånger, så hör du skillnaden. Om du samtidigt tittar dig i spegeln, så märker du att munnen öppnas lite vid uttalet av höra vad som håller på att hända nu är att ö-ljudet i höra dyker upp också i ord utan r: ö-et i högtryck och öka låter likadant som ö-et i höra. Det är samma ö-ljud som funnits i östgötsk dialekt tidigare, ett öppnare ö, snarare än ett u. Förändringen har pågått i minst tjugo år. En del tycker att den gått fortare under senare år.

De nya uttalen av de långa ö- och ä-ljuden leder inte till missförstånd (som korta ö och u kan göra), men många är kritiska - för att inte säga mycket kritiska - till dem. Men man kan grubbla över känsloreaktionerna ibland. Om det nu är så att vi i normaluttalet av öra har det öppnare ö-ljudet, hur kan då precis samma ö-ljud förvandlas till ett oskönt bräkande när det förekommer i ett ord som höger?

Går de nya uttalen då att bekämpa? Troligtvis inte. En tonårsmamma berättar hur hon hört sin dotter tala med en kamrat om vad läraren sagt.  ”Fröken är inte klok alltså, hon vill vi ska säga snööö och höööghus”, sa flickan med ett överdrivet, plutande ö-ljud. Historien kan nog tolkas som att slaget om de nya ö-ljuden redan är förlorat. Om en ung generation uppfattar de äldre ö-ljuden i höghus och snö som löjliga och överdrivna, kommer den äldre generationen inte att lyckas i sin kamp.

På sistone har jag märkt att man på tv och i radion börjat säga flicker, kvinner, mammer och papper. Och idag tror jag att någon av er sa människer.

Varifrån kommer detta uttal, som jag tycker låter illa? Varför inte behålla den vedertagna pluraländelsen -or?

Visst är det praktiskt att vi sedan drygt hundra år har en norm för hur svenska språket ska stavas, men att rätta uttalet efter stavningen och radera ut regionala skillnader, det är verkligen ingenting eftersträvansvärt. (Och tänker man efter, ger ju svenskt stavning i väldigt många fall en dålig instruktion till svenskt uttal.)

De flesta människor har lite variation i sitt eget uttal och kan växla mellan att säga 'fråger' och 'frågor' - läser man ur ett manus blir uttalet oftare bokstavstroget. Beträffande just ordet 'människor', förresten, har man konstaterat att de flesta uttalar ändelsen '-or', av någon anledning.

Normen för språket i radio och tv är 'vårdat talspråk' och det är förstås en definition man kan diskutera och bli oense om - det är alltid intressant att diskutera språk och bli varse sina egna och andras preferenser!

Vi undrar vilket som är mest rätt -äppelskrutt eller äppelskrott?
Min kollega Emma menar att skrott är det korrekta alternativet och hänvisar till melodikryssets Anders Eldeman som tydligen, en gång i melodikrysset, hade med ordet skrott som rätt svar.

Denna fråga har varit uppe till behandling - lyssna på tidigare program som tar upp frågan genom att följa länken.

I ungefär hälften av de fall jag hör Eyjafjallajökull
nämnas i radio eller TV säger man Eyjafjatlajökull. Varifrån kommer t:et? Har inte i något fall sett det stavas så i skriven form.

Dubblet l får detta uttal i isländskan. Jag klistrar in Sveriges Radios språkvårdares uttalsrekommendation (som inte riktigt alla följer).

"/ejafjattlajö:kuttl/, obs! t-ljuden i det isländska uttalet. Det är möjligt att också säga -jökel med svenskt uttal.