• Har en fråga angående genitiv.

    I vanliga fall bildas det ju med "s": Maria har en mössa ->Marias mössa.

    Varför är det precis tvärtom med Jesus? Jesus har en mössa -> Jesu mössa.
    Kan inte komma på nåt liknande exempel, så vad beror det på?

    Den gamla genitivformen 'Jesu' skrev vi om i boken med frågor ur programmet.

    Läs texten här:

    "Heliga genitivformer

    Vi är några unga teologer som strävar efter att tala och skriva om kristen tro på ett enkelt och rakt sätt. Särskilt då vi riktar oss till yngre generationer. Det visar sig då att vi ofta hamnar i konflikt med äldre kolleger som menar att genitivformen för Jesus är Jesu, och för Jesus Kristus är den Jesu Kristi. Och inget annat!  Är det heligare att säga Jesu än Jesus, undrar vi? Ung teolog

    Vi är beredda att svara ja på den frågan: genitivformen Jesu är heligare än genitivformen Jesus. Samtidigt inser vi ju att ett sådant påstående är nonsens. Skulle en latinsk genitivform vara heligare än en svensk!

    Vårt paradoxala tyckande går att förklara. I kyrkliga sammanhang är vi vana vid många uttryck med den latinska böjningsformen, till exempel Jesu lidande och Jesu liv, och många uppfattar då en stilskillnad mellan de formerna och de svenska Jesus lidande och Jesus liv. I uttryck med lite mindre biblisk anknytning kanske den moderna formen passerar lättare Jesus födelsestad.

    Detta är mindre en fråga om språkriktighet än en fråga om vilken sorts språk det religiösa samhället vill ha. Av tradition är religiöst språkbruk konservativt, vi har vant oss vid att det är gammaldags och ibland ganska formellt. Många kyrkobesökare vill ha det på det viset, och när den nya bibelöversättningen kom (Bibel 2000), så möttes många av de språkliga förändringarna av misstro. Åsiktsskillnaderna finns inte bara bland kyrkobesökare utan också bland prästerna, och kanske ännu tydligare bland dem.

    Låt oss fundera över de små enkla orden mig, dig, sig. När vi talar i vardagslag säger vi aldrig annat än mej, dej, sej. Om vi läser högt ur en tidning eller en roman gör vi likadant. Men om vi läser högt ur bibeln är det nog inte lika självklart längre. Många läser då spontant mig, dig, sig. Skulle pronomenformerna mig, dig, sig vara heligare än mej, dej, sej? Självklart inte, men vi associerar dem med allvar och högtidlighet."

  • Vid tillfälle uttrycktes det i ett språkprogram möjligheterna i svenskan vs engelskan. En del tycker eller tror att engelskan har mer ord än svenskan, att svenskan är ett ordfattigt språk.

    På nätet kan man hitta att det kanske finns ett visst underlag som stöder detta påståendet. På ett ställe i Wikipedia nämns att det finns ca. 500.000 engelska ord upptagna i ett lexikon. På en annan sida i ovan var svenskan nämnd till ca.150.000

    Ser fram emot den information som kan finnas tillgänglig.

    Vi har haft uppe frågan flera gånger. Den syn som språkvetare brukar ge uttryck för sammanfattas väl av Olle Josephson, professor i nordiska spårk vid Stockholms universitet och tidigare chef för Språkrådet.

  • Jag fick en gång förklarat för mig skillnaden mellan uttrycken finländare och finne. En finländare har svenska som modersmål, en finne har finska som modersmål. Stämmer detta eller var det min sagesmans egen uppfattning.

    Jag läser i en artikel i DN den 6 april "Därför är den finska skolan så framgångsrik" av Inger Enkvist. Hon använder där finska och finländska som synonymer exv "finska myndigheterna", "finländska framgångar". Så nu är jag lite konfunderad och tacksam för lite hjälp.

    Så här säger Språkrådet i frågan: "Alla invånare i Finland kan kallas finländare. Endast finskspråkiga finländare kallas finnar. Om man är svenskspråkig kan kallas man finlandssvensk.

    Så fort språket är inblandat bör man skilja på finskt och finländsk på motsvarande sätt: finsk litteratur = finskspråkig litteratur och finländsk litteratur = litteratur skriven i Finland oavsett vilket språk som använts.

    I sammanhang där språket inte är inblandat spelar det mindre roll. Man kan säga både finsk och finländsk konst. Och det heter till exempel alltid Finska viken, Finska Utö."

  • Vi har sedan lång tid irriterat oss på att offentliga och mediapersoner i talpauser inte kan ha paus utan låter ” äääää..... , öööööö eller eeee..... ”
    Man kan nu höra ungdomar, idrottare med flera ta efter.

    Vad kommer det här ifrån ?

    Vi har många gånger talat om denna för så många irriterande ovana! Jag skickar länkar till ett par program.

  • Hamnade i en diskussion med svenska som andraspråksläraren på jobbet angående en fråga hon fått av en elev. Varför heter det att man sitter "på bussen", "på flyget", "på tåget" men att man sitter "i bilen"?

    Då och då har vi uppe ämnet prepositioner och då brukar det, bland annat, sägas att valet av preposition är ett vanligt trätoämne, för vi är inte alla nio miljoner svensktalande helt överens om vilken preposition som passar var. En annan sak som påpekas är att det inte alltid finns det vi kallar logik i valet - du ger själv bra exempel på det. Men det är likadant i många andra språk: varför heter det 'in the street' på engelska, som ett litet exempel. Det finns helt enkelt inget svar på frågan 'varför', annat än 'därför' eller 'av gammal vana'!

    Jag skickar en länk till ett program där vi diskuterade prepositioner.

  • Jag har en fråga angående det dubbeltydiga ordet BESTRIDA, som i vissa fall betyder motsätta sig och i andra att godta eller ansvara för.
    Har det skett en omedveten och felaktig förskjutning i dess betydelse under senare tid? Framför allt i medierna.

    Jag har lärt mig att när man bestrider kostnader så ansvarar man för dem och betalar glatt. Åtminstone gällde det i vår ekonomiutbildning som officer.

    Jag ser också flera exempel på nätet om hur man bestrider en faktura. Alltså överklagar.

    Vilket med mitt användningsperspektiv låter helt fel.

    Bestrida är ett ord att se upp med! Vi skrev om det i boken med 400 frågor ur programmet för några år sedan. Jag klistrar in stycket nedan.

    Bestrida 

    Hur i alla sin dar kan det komma sig att man i ett så pass välutvecklat språk som svenskan har ett ord som kan betyda två rakt motsatta saker. Jag tänker på ordet bestrida, som i ”bestrida en faktura”. T A

    Bestrida är ett lånord från tyskan - där har det också dubbla betydelser. Vi måste spåra det långt tillbaka för att förstå hur det kunnat få dagens två motsatta betydelser: Först har vi betydelsen ’strida mot’( i krig),  senare ’strida mot’ i bildlig bemärkelse. Här har vi betydelsen ’vägra betala’. Bestrida fick så småningom också betydelsen ’segerrikt strida mot’, ’besegra’, därefter ’klara av’, ’sköta om’ och slutligen ’betala’!  Det är flera små steg som leder fram till den betydelse som idag tycks vara rakt motsatt den ursprungliga.

    Bestrida står på Statsrådsberedningens ”svarta lista” över ord som inte bör användas i offentlig svenska. Det är lätt att förstå varför!

    Den som vill studera fler konstiga byråkratord och vad man kan skriva i stället rekommenderas att ta söka efter ”Svarta listan” med hjälp av datorns sökmotor. Där hissas varningsflagg för ankomma, anmoda, belöpa, bereda, besvär, efterge, efterkomma, efterlevas och många andra ord som i myndighetstext ofta har en ogenomskinlig betydelse. Det är begripligare att ”överklaga ett beslut” än att ”anföra besvär mot ett beslut”.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista