Till pessimismens försvar

5:35 min


Det hör till god sed att vara optimistisk i början av ett nytt år. Ett nytt år är ju egentligen inget annat än en ny början på kalendern, 2019 istället för 2018, men vi ser det gärna som början på något mer – och något bättre.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Nyårslöften är oftast löften om en ny början till något bättre.

Att vara pessimistisk inför ett nytt år hör i varje fall inte till god ton. Vi kan vara hur galet optimistiska som helst om året som stundar, det vill säga djupt orealistiska, och ändå betraktas som sansade och kloka, eller i varje fall i vår fulla rätt, men en pessimist bör helst hålla tyst  – hur rätt hen eventuellt kan ha.

För att vara optimist om 2019 behöver man hursomhelst ha rätt god fantasi och nog vara lite galen. För som jag ser det, ser det inte lovande ut någonstans.

Vilken regering Sverige än kommer att få, om ens någon, så lovar det inte gott.

Vad som än kan komma ut ur Brexit, så lovar det inte gott.

Vad som än kan komma ut ur Trumps USA, och populismens och nationalismens Europa, och de auktoritära regimernas Ryssland, Kina, Turkiet, och nu också Brasilien, så lovar det inte gott.

Vad som än kan komma ut ur pågående handelskrig och accelererande klimatkris och hotande finanskris och all världens falska nyheter, så lovar det inte gott.

Jag stannar där, även om jag hade kunnat fortsätta.

Och om någon nu vill kalla mig pessimist, så tar jag inte illa vid. Snarare tvärtom.

Jag har länge tyckt att pessimismen har ett oförtjänt dåligt namn.

Det är ibland klokare att vara pessimistisk än optimistisk. Ja, kanske också roligare. Roligare att befara det värsta och bli glatt överraskad, än att förvänta sig det bästa och bli besviken.

Jag tror dessutom att en dos av pessimism är vad vår mörknande tid behöver.

Eller som jag läser i en ny liten bok av min kloke lärare på Journalisthögskolan i Stockholm en gång i tiden, Torsten Thurén. Pessimistiska manifestet, heter den och är både rolig och upplyftande, och jag hoppas han överser om jag här stjäl några rader: ”Det är livsviktigt att försöka se verkligheten utan illusioner, hur obehaglig den än ser ut, och ändå inte ge upp. Det behövs en trots-allt-inställning, en vilja att engagera sig mot alla odds.  Livet är hårt för alla människor. Ändå kan jag inte unna mig lyxen att resignera. Vi har alla ett ansvar som vi inte kommer ifrån.”

Eller för att fritt citera min favoritpessimist, författaren och filosofen Albert Camus; att i ett tillstånd av revolt hålla sig kvar på ”förtvivlans svindlande bergskam”.

Och det är väl ungefär så jag ser skillnaden mellan optimism och pessimism.

Optimism är tron att allt alltid ordnar sig till det bästa.

Pessimism är tron att allt inte alltid ordnar sig, än mindre till det bästa, men att det just därför är nödvändigt att kämpa för att göra sitt bästa.

”Det absurda har en mening endast försåvitt man inte samtycker till det”, skriver Camus i Myten om Sisyfos.

Sisyfos är i den grekiska mytologin dömd att om och om igen rulla ett stenblock uppför ett berg, för att varje gång han nått toppen få se det slinta ur händerna och rulla ner igen.

”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig,” slutar Camus sin berättelse.

Jag kan inte tänka mig Sisyfos lycklig, inte i den betydelse vår lyckomätande tid numera lägger i ordet, men jag kan i likhet med Camus tänka mig att kampen för att nå toppen räcker ”för att fylla ett människohjärta”.

Pessimismen tror jag bättre än optimismen kan få oss att uppskatta betydelsen av det som är, gentemot det som kanske aldrig blir. Också betydelsen av den planet som vi helt osannolikt har fått oss till skänks, och som är den enda planet vi känner där en människa om och om igen kan släpa ett stenblock uppför ett berg – och om och om igen förundras över utsikten längs vägen.

Jag tror pessimismen bättre kan få oss att tvivla på propagandistiska amsagor och falska nyheter, och bättre få oss att lita till våra egna sinneserfarenheter, och kanske rentav få oss att erfara ett kort ögonblick av lycka – i känslan av att också mot omöjliga odds ha tagit vårt ansvar och gjort vårt bästa.   

Jag kan kort sagt inte annat än helhjärtat instämma i slutklämmen i min gamle lärares pessimistiska manifest: ”Pessimister i alla länder, kämpa på!”

Ljudklippet är från avsnittet
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista