Krönika

Göran Rosenberg: Med folket mot demokratin

5:50 min

”Jag skulle kunna stå mitt på Femte avenyn i New York och skjuta någon, och jag skulle inte förlora några väljare.”

Så sa Donald Trump på ett valmöte i Iowa i januari 2016.

Det var innan någon på allvar kunde föreställa sig att han skulle bli USA:s fyrtiofemte president, och innan någon hade hunnit fatta att det han sa var sant.

Knappt Trump heller, som det verkade.

It’s like incredible, tillade han. ”Det är liksom osannolikt.”

Ja, det var ”liksom osannolikt”, men förmodligen det mest sanna som Donald Trump har sagt om sitt presidentskap. För nu vet vi att president Donald Trump – åtminstone fram till nu – har kunnat göra snart sagt vadsomhelst, också det ”liksom osannolika”, utan att förlora särskilt många av sina kärnväljare, som de kallas. De kanske 25-30 procent av väljarkåren som snarast verkar jubla när han gör det ”liksom osannolika”.

Exempelvis anlitar främmande makt för att oskadliggöra politiska motståndare. Eller anklagar kritiker och visselblåsare för att vara spioner och landsförrädare och antytt att de borde behandlas som förr i tiden, dvs avrättas. Eller väcker tanken på inbördeskrig, om saker och ting skulle gå honom emot.

För att inte tala om allt annat som Donald Trump har sagt och gjort, och som varje gång verkat ”liksom osannolikt”, men som vi nu vet måste tas på blodigaste allvar, eftersom USA:s president har makt att göra verklighet också av de mest osannolika infall.

Man kan tycka att den amerikanska presidentens makt redan från början borde ha kringskurits hårdare, men den samling män som i slutet av 1700-talet författade den amerikanska konstitutionen kunde nog inte föreställa sig att miljoner väljare skulle komma att jubla åt en president som öppet talade om att deportera, fängsla och avrätta kritiker och motståndare, som öppet visade sitt förakt för den demokratiskt valda lagstiftande församlingen, kongressen, och därmed för konstitutionen själv, och som öppet utnyttjade den amerikanska statsapparaten för att främja sina privata ekonomiska och politiska intressen.

En president som kort sagt betedde sig som en envåldshärskare, och som gjorde det i namn av – och med stöd av – något han kallade Folket. Som i ett rasande twitterutfall häromveckan mot den pågående riksrättsundersökningen i kongressen:

“Det som nu pågår är en STATSKUPP i syfte att ta makten från Folket, deras röst, deras frihet, deras rättigheter, deras religion, deras militär, deras gränsmur.”

Men kuppmakaren, om någon, är Trump själv.

Vad han här, på sitt särskilda vis, tycks formulera är i varje fall ingenting mindre än en  politisk strategi för att ersätta den amerikanska demokratin med ett populistiskt presidentvälde, som ska etableras och befästas genom vår sköna nya medievärlds förmåga att förvränga och förfalska verklighetsbilder, manipulera och skrämma opinioner, skada och förgöra politiska motståndare.

Med Folket mot Demokratin och Rättsstaten, om man så vill.

Och det är inte bara Donald Trump som har upptäckt den här strategin.

Boris Johnson, den demokratiskt minst legitima premiärminister som Storbritannien haft i modern tid, tycks redan från första början ha planerat för en valkampanj med sig själv i rollen som befriare av Folket från de folkfientliga eliterna i parlament, domstolar och medier, för att inte tala om de utländska eliterna i folkförtryckets centrum, EU.

De första propagandafilmerna ligger redan på nätet.

En av de största lögnerna i den här propagandan är - Folket.

Folket finns nämligen inte.

Folket är en ideologisk och politisk fiktion.

Ganska ofta en fiktion som använts för att legitimera maktövergrepp mot Folkets påstådda fiender och bana väg för demokratins avskaffande.

Som när Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels i ett tal på hösten 1933 beskrev det nya Nazityskland som ”en ädlare form av demokrati, där regeringen styr på direkt mandat från folket, där regeringsmakten utövas med auktoritet, och där parlamentet berövats möjligheten att förhindra eller omintetgöra genomdrivandet av nationens vilja.”

Tiden var en annan, men hotet är detsamma.

Att demokratin, med det fiktiva Folkets hjälp, avskaffar sig själv.