Krönika

Katarina Barrling: EU-valets förlorare

4:59 min

Så var då EU-valet över. Och liksom i riksdagsvalet fanns bara vinnare. Oavsett om partierna gått fram eller tillbaka så ansåg sig alla – utom Fi – ha skördat framgångar.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Det är lätt att raljera över denna vilja att beskriva det egna valresultatet som en seger. Men detta positiva tänkande rymmer trots allt en logik som inte alltid kan avfärdas.

Självfallet finns det olika jämförelsepunkter att beakta när ett parti skall utvärdera hur det gått i ett val. Föregående valresultat är en given jämförelse, men inte den enda. Även en tillbakagång som är mindre än förväntat kan till exempel ses som en framgång, utan att det är något konstigt med det.

Till listan av jämförelsepunkter skulle jag vilja lyfta fram den som säger något om hur väl ett parti lyckas rida på rådande tidsanda.

Från det perspektivet framstår två partier som stora förlorare: Vänsterpartiet och Liberalerna. Det betyder inte att jag missunnar V glädjen över sin uppgång, eller inte tillerkänner L rätten att fröjdas över att man tog sig över spärren med ett nödrop. Men ändå. Både Vänsterpartiet och Liberalerna är förlorare i den meningen att de inte fullt ut förmår dra nytta av den starka medvind de faktiskt har i tidsandan.

Vänsterpartiets medvind ligger i en anda av växande kritik mot att marknadslogik trängt sig allt djupare in i samhället, och i att de ekonomiska klyftorna under lång tid ökat, samtidigt som socialdemokratin på många sätt anpassat sig till – och till och med drivit på – denna marknadifiering. Till och med bland dem som röstar högerut finns en oro över denna utveckling.

Liberalerna har också kraftig medvind. De kan med fog göra anspråk på att springa ur liberalismens grundidéer, och detta i en tid där det inte går en dag utan att det politiska samtalet handlar om vikten av att hålla fast vid de liberala värdena. I stället blir det Centerpartiet, historiskt sett inte något liberalt parti, som förmår dra nytta av de liberala vindar som blåser.

Här går det förstås att peka på att partierna haft otur, bland annat på grund av negativ uppmärksamhet runt enskilda företrädare. Men i politisk förmåga ligger också förmågan att hantera just otur. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Och Vänsterpartiet och Liberalerna verkar ha svårt att klä sig efter väder.

Men likheterna mellan V och L slutar inte där. Faktum är att om man ser bortom partiprogram och ideologi så uppvisar dessa två partier större likheter än man i förstone skulle kunna tro. Båda, även det ideologiskt kollektivistiska V, har partikulturer som präglas av individualism, det vill säga ett stort utrymme för enskilda partiföreträdare att ta ut svängarna. Båda partierna har också en benägenhet att betrakta politik som en fråga om idéer och principer. Det finns fördelar med de här särdragen. Men när det gäller att locka väljare, vilket val till stor del gör, så uppstår problem. Individualismen gör att partierna löper risk att framstå som spretiga och osammanhållna. Och upptagenheten vid de rena idéerna gör att både V och L kan framstå som abstrakta och till och med verklighetsfrånvända.

Liberalernas besswissertendenser är omtalade, men även Vänsterpartiet uppvisar liknande drag. Båda partierna är ytterst övertygade om att man själv är bäst skickad att uttolka det rätta, sanna och goda i politiken. L som stolta bärare av den renaste formen av liberalism, och V som de enda som verkligen förstått vad en politik för social rättvisa kräver.

Att partierna tar sitt ideologiska tolkningsföreträde som så självklart, innebär en risk att de även tar för självklart att omgivningen skall se det som de själva ser. Och båda är partier vars ära det går förnär att uppträda slugt eller listigt, på det där sättet som Socialdemokraterna eller Centerpartiet aldrig sett sig som för fina för. För både V och L är det överordnade värdet nämligen att ha rätt. Det ligger förstås en tillfredsställelse i att ha rätt. Men en förutsättning för att nå verklig framgång i val är att man också får rätt.