Krönika Margit Silberstein

5:24 min

Här kan du lyssna på Margit Silbersteins krönika:

Per Bolund debuterade på Almedalens scen. Ingen, i alla fall inte många, såg med spänning fram emot att höra nye språkröret tala. Det var bara Nyamko Sabuni för hela slanten. Skulle hon ha ståuppshow på scenen och vara tydlig, rättfram och hårdför när det gäller integration och migration? Höga förväntningar. Per Bolund – han levde upp till det som förväntades av honom. Han utmärkte sig inte, han gick väl inte direkt igenom rutan, han talade bara rätt upp och ner utan krusiduller om klimatet. Det var något befriande i det – en människa som verkar vara sig själv utan att vara medietränad till det. Kanske kan återhållsamhet med ett stänk av tråkighet bli det nya färgstarka?

Nyamko Sabuni, de liberala medlemmarnas drottning, stack ut genom att inte sticka ut. Hon sa inget halsbrytande om de frågor som medlemskåren antagligen hoppats på. Talet var ofarligt i den meningen att de flesta hade kunnat skriva under på det. Barns rättigheter, jämställdhet, kamp mot extremism. Men nyheten om att Liberalerna vill ha egna tjänstemän i regeringskansliet briserade samtidigt som den nya partiledaren kom till Visby. Och hon har ju sagt att Januariavtalet ska hedras – om Löfven levererar – alla dörrar öppna. Det hade varit svårare för Jan Björklund att lämna överenskommelsen – vart skulle han gå i det nya parlamentariska landskapet efter löftet till barnen att aldrig ge sig i lag med Sverigedemokraterna?

Nyamko Sabuni har inte gjort det så mycket tidigare, men nu har hon börjat tala om sin hudfärg och var hon kommer ifrån - som ett exempel på Sverige som möjligheternas land. Hon ogillar det som kallas identitetspolitik – hon vill inte vara en representant för vare sig sitt kön eller för dem som har samma färg som hon på huden. Men det är något stort i att ett av Sveriges riksdagspartier nu har en ledare, som inte är vit och som inte är svensk från födseln.

I Sverige tar vi i hand och äter köttbullar och potatis, företrädesvis med brun sås och lingon. Som om det inte vore nog för Jonas Sjöstedt att ha förlorat inflytande över politiken och att himlen öppnade sig när det var hans tid i Almedalen  - samma dag lunchade Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson för att diskutera gemensamma ståndpunkter när det gäller sjukvård, energipolitik och även migrationen, Sverigedemokraternas livsluft. Köttbullelunchen var veckans sensation, som alla förhöll sig till och den stal delvis Sjöstedts föreställning. Den tog förstås också fokus från abortfrågan och Lars Adaktussons voteringar i EU-parlamentet.

Almedalen har tidigare varit skådeplatsen för svenska värderingar, i år var temat inte lika omfattande. Men Ulf Kristersson talade om anpassning och han sa att om man inte respekterar de lagar och värderingar som byggt Sverige får man bosätta sig nån annanstans. Fast bryter man mot lagen får man väl kanske bo i fängelse? Kristersson betonade också vikten av att kunna svenska språket och han sa bland annat: Ifall man kan förstå innebörden av socialbidrag kan man lära sig innebörden av arbete. Jag vet inte riktigt vad Kristersson ville ha sagt med det om de i Sverige som inte talar så bra svenska.

Annie Lööf, som i vanliga fall inte direkt är främmande för att gå till attack mot Socialdemokraterna sa inte ett ont ord om Stefan Löfven. Inget om att Centern ska vara en liberal nagel i ögat på Socialdemokraterna. I Almedalen var hon statsmannen, statskvinnan, som manade till samarbete över de gamla blockgränserna. Centerpartiet som en kraft i mitten mellan höger och vänster. Och om Annie Lööf en dag tröttnar på Stefan Löfven måste hon ju ha nånstans att ta vägen. Till gamla kompisar.

Avgörande för en reunion är om det blir fler köttbulleluncher för Ebba Busch Thor  och Jimmie Åkesson och om antalet lunchgäster utökas.