Krönika av Ulrika Knutson

4:44 min

Här kan du läsa Ulrika Knutsons krönika:

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Varje sommar stämmer jag möte med Kommissarie Maigret. Författaren Georges Simenon skrev 102 romaner om honom. Man kan ta vilken man vill,  alla är bra. Varför inte Maigret gillrar en fälla, från 1955. Den är högaktuell: "Det var den fjärde augusti", står det på första sidan - och det är värmebölja i Paris. Själva Seine ryker som vatten på en het kamin. Jag har läst den tio gånger, men kommer aldrig ihåg vem som är mördaren. Det viktiga är atmosfären i Paris de där svettiga dagarna i livet, och vad människor hade för sig.

TV4 har just sänt en miniserie från BBC, där en brittisk Maigret lufsar omkring och ställer frågor. Det var roligt att se Mr Bean i rollen. Rowan Atkinson tonade ner sig till självutplåning, så som Maigret bör spelas.

För i motsats till de flesta poliser i dagens kriminalserier gör Maigret inget väsen av sig. Nuförtiden är det ju kommissariens eget trauma som är huvudsaken, hans mardrömmar från kriget, eller barndomen. Hans otrohet är mycket intressantare än brottsoffrets. Poliserna har blivit lika självupptagna som alla vi andra. Man undrar vad det gör med uppklarningsprocenten i längden?

Kommissarie Maigret avslöjar inget av sina trauman. Han betraktar världen utanför som om den fortfarande hade något att ge. Som om andra människor alls var intressanta! Maigret dömer ingen, han försöker förstå. Det är ju också udda i vår tid, som dömer alla direkt, inte bara på sociala medier. Ibland antyder Maigret att han hade velat bli läkare eller präst, de har ju som jobb att förstå människorna.

Om Maigret känns präktig, så är mördarna och deras offer lika diskreta. Brotten kan vara bestialiska, men brottslingen är ofta en av dessa "skötsamma, föga pittoreska människor som kämpar för att hålla sig flytande eller för att bevara illusionen att de lever".

Med författaren var det en helt annan sak, Georges Simenon var en riktigt färgstark skurk, tycker Pierre Assouline, som skrivit en tjock bok om honom. Simenon ljög om allt, men tillräckligt mycket är belagt.

Kanske var han inblandad i ett mord i ungdomen. Före kriget skrev han antisemitiska drapor i pressen, och under kriget var han medlöpare och gjorde goda affärer. 1945 smet han till Kanada, för att slippa stå till svars för sina kontakter med Vichyregimen.

Han var arbetsnarkoman, skrev nästan 400 böcker. Det sägs att han klarade av en Maigretbok på tre veckor. Ändrade aldrig ett ord. Och när han inte skrev mådde han illa, som Sjostakovitj, som fick huvudvärk när han inte komponerade.

Simenon skryter med att han legat med mer än 10 000 kvinnor, de flesta prostituerade. Assouline stryker en nolla, men några blir ju kvar. Och han var känslig för dofter, som Maigret, som kan ana på lukten om någon ljuger.

Simenon blev världens mest lästa författare, och ligger fortfarande på topplistan. Hans gode vän André Gide tyckte att Simenon hörde till existentialisterna. Sartre höll med. Han läste hellre Maigret än filosofen Hegel. När Albert Camus fick nobelpriset 1957, lär Simenon ha fnyst: "Tänk att den där lille skiten fick det, och inte jag."

 Många tycker att man ska läsa klassiker nu på sommaren. Snart är det höst, det är för sent för Proust. Men Maigret gillrar en fälla skulle vi faktiskt hinna med innan sommarn är slut. Författaren må ha varit en skurk, men skriva kunde han. Men om Simenon identifierade sig med någon, så var det nog inte kommissarien, utan med mördaren - en liten färglös typ, som försökt hålla sig flytande.