Ulrika Knutson om samhällets riktiga preppers

5:04 min

Vart tog alla preppers vägen? De som förbereder sig för katastrofen. Nyss var de överallt och släpade sina vattenflaskor, staplade konservburkar.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Vart tog alla preppers vägen? De som förbereder sig för katastrofen. Nyss var de överallt och släpade sina vattenflaskor, staplade konservburkar. Kanske har de grävt ner sig och dragit stormluckan över huvudet? I bästa fall har de insett att överlevandet inte bara är en individuell syssla, utan en kollektiv.

Några som jobbar med överlevnad till vardags, och skulle förtjäna en kvart i rampljuset, är socialarbetarna. De får bara synas när Janne Josefssons efterträdare knackar på dörren, tränger in nån underhuggare i hörnet och anklagar dem för att ha skilt barn från deras föräldrar. Eller för att inte ha skilt barn från deras föräldrar fort nog. Det är inte rättvist, det inser alla. Det är inte många av oss som skulle våga ta socialarbetarnas ansvar en kvart.

Skolan har sin egen kris, och den har vi ältat länge. Lärarnas status är för låg och de måste administrera för mycket. Nu väntar lärarbrist också. Polisen är alltid i kris, och i centrum för omorganisation. Numera badar polisen i pengar, men är samtidigt för få, och ligger efter med utredningarna.

Men både skolans och polisens bekymmer bleknar vid sidan av socialtjänstens. Där är det akut kris. Sju av tio vill sluta, de jobbar under hot, har dålig ledning, låg status och usel lön. Och Janne Josefssons efterträdare lurar på tröskeln.

När jag var ung på sjuttiotalet var det trendigt att bli socialarbetare. Det krävdes bra betyg för att komma in på Sopis. Några av mina kompisar var säkert världsförbättrare, men de flesta var realister. De ville ha en bra utbildning, och fick det - då. Några bytte bana men andra jobbar fortfarande kvar med vilsna ungdomar, tack och lov.

I tidningen SocialPolitik läser jag några intressanta texter, där garvade socialinspektörer skissar utvecklingen under fyrtio år. På sjuttiotalet fanns stor entusiasm, men för lite kunskap, om t ex sexualbrott och hedersvåld. Det fanns politiskt önsketänkande, men för lite evidens. Idag finns större kunskap och mer beprövad metod, men för lite tid att använda den - och för lite tid till möte med människan. Vi gör inga hembesök längre, suckar veteranerna i socialtjänsten.Personalen knäar under detaljstyrning och mätningar. Friheten har minskat radikalt. Att inte göra fel blir viktigare än att göra alls. Särskilt om detta görande kräver möten med människor.

När jag hör kloka poliser svara på vad de ska göra åt allt samtida elände, skjutningarna, integrationen och  människors upplevda oro, svarar de att det finns ingen quick fix, polisen måste samarbeta mer, det krävs tidiga insatser från skola och - socialtjänst.

Idag vet vi mycket om barn med riskbeteende, redan på dagis. Tidiga insatser är möjliga. Men tidiga insatser är ju inte bara att fylla i enkäter, det kräver just  mänskliga möten, med barn och föräldrar. Och detta är inte bara en sak av intresse för dem som bor i andra änden av stan, på samhällets skuggsida. Socialtjänsten skulle minsann behöva göra hembesök i medelklassen också.

På sjuttiotalet överraskades samhället av knarket. Den gamla vanliga spriten ställde ju fortfarande till mer bekymmer, men knarket gav nya effekter, också på socialtjänsten. Idag ska socialen tackla allt:  dysfunktionella familjer, spelmissbrukare och hemmasittare, och ny kriminalitet med minderåriga mördare och hemvändande IS-krigare. Och samtidigt ta hand om alla de gamla vanliga alkisarna, som inte springer bort bara för att tiderna förändras.

Det är på socialtjänsten vi hittar framtidens preppers, de som garanterar den sociala överlevnaden i ett samhälle. Och de kan naturligtvis inte göra ett bättre jobb än vad vi ger dem resurser till. Vi kan ju börja med att ge dem lite cred.