Krönikör Margit Silberstein

5:08 min

Här kan du läsa Margit Silbersteins krönika:

Att klistra etikett och dela in människor i grupper är inte ofarligt, oavsett om klassificeringen gäller invånarna i Rinkeby, eller Djursholm och Danderyd. Det leder lätt fel – till ett vi och dem. Vi MOT dem.

Stefan Löfven pekade för ett tag sedan ut knarkande ungdomar i Djursholm och Danderyd som indirekt skyldiga till gängkriminalitet och i förlängningen dödsskjutningar i så kallade utsatta områden. Drogmissbruket i välbärgade Djursholm och Danderyd är uppenbarligen stort, enligt undersökningar, men experter påpekar också att de bakomliggande orsakerna kan vara svårtolkade. Droger förekommer i många miljöer – så vad är poängen med att brännmärka invånarna på en enda plats? Det berömda draget över en kam? Säg mig var du kommer ifrån och jag ska säga dig vem du är – jag förstår ju att Stefan Löfven inte menar så, men i det klimatet vi har är det så orden får vingar och flyger vidare. Och man kan ju komma ihåg att Olof Palme växte upp i en niorumsvåning på finaste Östermalm i Stockholm – granne med Carl Bildt.

Volymer, volymer, volymer. När jag hör moderaternas Tobias Billström upprepa orden som var tabu i flyktingpolitiken när Fredrik Reinfeldt var hans chef och som Stefan Löfven kallade oanständiga, associerar jag inte bara till Reinfeldts uppläxning av Billström för volymretoriken, utan till det som tycktes göra Reinfeldt ännu mer upprörd. För strax efter volymdebatten uttalade sig Billström om vilka det var som gömde papperslösa. Han varnade, vi skulle inte tro på bilden av en trevlig blond dam i 50-60 årsåldern, den stämde inte alls. De flesta bor hos sina landsmän som varken är blonda eller blåögda. Det var en uppdelning som heter duga. Den  följdes av en desavouering av sällan skådad art framförd av Fredrik Reinfeldt inför öppen ridå, jag stod själv bredvid. Krav restes på Billströms avgång, medan Sverigedemokraten Kent Ekeroth tyckte att Billström var ”vettig ibland faktiskt”.

Det sägs ofta att politik är att prioritera, när statens pengar ska fördelas. Rik mot fattig. Gammal mot ung. Så är det förstås. Men det är mindre riskabelt med grupp mot grupp när det gäller människor med förankring, etniska svenskar som Fredrik Reinfeldt formulerade sig en gång, än att göra ett vi och dem i förhållande till människor, som kommer utifrån och ses som främmande och annorlunda. För inte så länge sedan, när justitieminister Morgan Johansson var sur på Jonas Sjöstedt, som ville ta åt sig äran för att unga fick åka gratis i kollektivtrafiken på sommaren, twittrade Johansson att det varit omöjligt om inte migrationspolitiken stramats åt. Och Magdalena Andersson intervjuades om barnfattigdom, som är mest omfattande bland utrikesfödda. Finansministern drog slutsatsen att Sverige därför ska ta emot färre asylsökande, annars växer klyftorna. Ovärdigt reagerade Alice Bah Kuhnke att ställa fattiga barn mot varandra. Sverigedemokraterna gjorde en film för några år sedan där svartklädda kvinnor i burka jagade pensionärer som stapplade fram med hjälp av rullator. Budskapet var invandringsbroms istället för pensionsbroms. Ett oförblommerat och osofistikerat sätt att ställa grupp mot grupp. Idag skulle de nog inte göra en sån film – delvis för att budskapet redan gått fram och att den sortens retorik normaliserats.

Att hetsa grupper mot varandra kan vara farligt. Det visar både historien och utvecklingen i länder runt om i Europa. Det vet politikerna, men de är inte alltid varsamma med orden, som är deras främsta vapen. De varnar för att samhället blir alltmer polariserat – varför bidrar de själva?