1 av 3
Nils Dardels "Den döende dandyn" 1918 © Nils Dardel/BUS2013
2 av 3
Nils Dardel, Scenmodell till Dårhuset, 1920, 1933 ©Nikolaj Alsterdal 2007
3 av 3
Nils Dardel, Bödeln eller Svenska balettens triumf, 1920

Nils Dardel och den moderna tiden

"Dardel bröt mot konventionerna likt en dåtida Conchita Wurst"
3:47 min

Den svenske målaren Nils Dardel (1888-1943) är nog mest känd för sitt ironiska självporträtt "Den döende dandyn" från 1918, som slog auktionsrekord flera gånger på 1980-talet. 1988 var också året då Moderna museet senast gjorde en stor Dardel-utställning, men nu är det dags igen: "Nils Dardel och den moderna tiden" rymmer cirka 100 verk och säger sig vilja ge en ny bild av konstnären.

Det börjar bra.

Vi kliver rakt in i ett nattsvart dårhus, dominerat av en delirisk jätte som bedjande sträcker sina krökta fingrar mot den tomma himlen. En rekonstruktion av Nils Dardels scenografi till Svenska balettens föreställning "Maison de fous", Dårhuset - komplett med Viking Dahls specialskrivna musik i bakgrunden.

Stycket gjorde succé i Paris vid premiären 1920, en revansch som fick Dardel att måla den lilla akvarellen "Bödeln" där en finlemmad dansör halshugger recensenter på löpande band och kastar deras huvuden till grisarna. Den hänger här, som en färgklick i det svarta - och en försäkran för dem som undrar ifall de gått rätt.

För så just här känner vi igen honom: i den halsbrytande blandningen av sötma och grymhet, den nonchalanta linjen och den spänstiga koloriten. Och inte minst med det självbiografiska inslaget - Dardels liv sipprade ständigt in i hans bilder, vilket i hög grad begränsat tolkningarna av hans verk till en sorts illustrationer av romantiska besvikelser, sexuell ambivalens och ett utsvävande leverne.

Men i den här magnifika entrén öppnar sig möjligheten av en annan läsart. När Dårhuset fick premiär hade likstanken efter första världskriget knappt hunnit vädras ut. Baletten byggde på en pjäs av vännen Pär Lagerkvist - som mitt under brinnande krig hade skaldat om ångesten som sin arvedel - och Dardels expressionistiska scenografi och kostym bågnar av febrig tidsanda.

Härifrån hade Moderna museet kunnat fylla sin titel - "Nils Dardel och den moderna tiden" - med ett innehåll. Men istället faller utställningen raskt in i en trygg, kronologisk lunk: från de tidiga övningarna i kubistisk och fauvistisk stil; över den avgörande upptäckten av färgen och fram till den där Dardel vi känner igen så väl - upphovsmannen till Den döende dandyn och andra klassiker. Följt av ett spretigt porträttgalleri och så de där sista, bisarra målningarna med utflippade djungelmotiv som han gjorde i USA, straxt före sin död.

Nils Dardel var ingen samhällsengagerad konstnär, tvärtom. Han verkar ha gjort sitt bästa för att vända bort blicken från sin samtids verkliga fasor. Men dragningskraften i hans bästa bilder kommer inte bara ur deras lysande kolorism, det finns en underström av mörker och oro - som kanske inte bara berodde på hans medfödda hjärtfel.

Ett barn av sin tid var han ju. Hemhörig i det europeiska avantgarde som under mellankrigstiden tog rast från de vilda formexperimenten i seklets början, och odlade mer klassiska ideal. Cocteau, Modigliani, Picasso med sina resliga baderskor - att Dardel umgicks med de här giganterna är väl känt. Så varför sätter man aldrig in hans konst i det sammanhanget?

I dag hårdnar kulturkampen i Europa, precis som då. Dardel bröt mot konventionerna och tog sig friheter med sin identitet, likt en dåtida Conchita Wurst. Det påpekas i katalogen, men eftersom museet inte orkat sätta in honom i hans egen tid ordentligt, framstår det mest som en krystad samtidsmarkör. Synd.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".