Vicky Kripes som Alma och Daniel Day-Lewis som Mr Woodcock
Vicky Kripes som Alma och Daniel Day-Lewis som Mr Woodcock Foto: 2017 Focus Features, LLC.
RECENSION – FILM

"Phantom Thread": Utsökt om maktspel i modemiljö

Nina Asarnoj om Daniel Day-Lewis sista film "Phantom Thread"
2:49 min

Paul Thomas Andersons nya film ”Phantom Thread” är en fiktiv historia från 50-talets London, om en självcentrerad modeskapare och hans musa Alma.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Filmens titel: Phantom Thread
Regi: Paul Thomas Anderson
Manus: Paul Thomas Andersen
Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville m.fl.
Genre: Drama
Betyg: 4 av 5

Paul Thomas Andersons film ”Phantom Thread” är en studie i maktförhållanden. Eller en närstudie av en kulturmans patologi. Men analysen av hur en människa kan styra och förtrycka alla i sin omgivning, i en familj eller kärleksrelation eller på en arbetsplats är förstås könsmässigt obunden.

Daniel Day-Lewis är perfekt som den neurotiske modeskaparen Reynolds Woodcock. Allt ska vara just perfekt, alla rutiner måste följas, om någon tuggar rostbrödet så att det krasar störande vid frukosten eller häller upp téet från hög höjd, så att strålen dånar ner i koppen som ett vattenfall. Ja, då är hela hans dag förstörd. För så fungerar en högsensitiv tyrann.

Men den unga Alma spelad av Vicky Krieps, fortsätter tugga högljutt. Hon är en frisk rödblommig fläkt i en spetskantad diktatur och har barnets blick på Reynolds Woodcocks nycker och tvångstankar. Hon blir den tredje medlemmen i en familj vars centrum är den symbiotiskt sammantvinnade modeskaparen och hans syster Cyril.

Den unga Almas inträdesbiljett till Reynolds Woodcocks stenhjärta, är hennes perfekta mått. Hon är en levande provdocka som villigt låter sig draperas i mästarens siden och sammet. Att låta filmen utspelas i ett fiktivt modehus är ett bildmässigt lyckokast. Rent visuellt är filmen en lite lätt kornig, vackert färgsatt, kombination av modevisning och anglofilt inredningsreportage med mönstrade plädar, stoppade fåtöljer och sprakande brasor. Själva värmen saknas dock.

Jag tycker ”Phantom Thread” är en originell, egentligen ganska galen berättelse om alternativa sätt att hantera förtryck. Att som Alma gör, att helt enkelt vägra inordna sig i en inarbetad kultur av övergrepp, utfrysning och förakt känns högaktuellt.

Filmen ställer frågan om hur det kommer sig att vi så ofta spelar med, varför vi envisas med att hjälpa förövare att upprätthålla sjuka mönster. Daniel Day-Lewis visar med en exakthet ända in på de ansade näshåren och de skarpa munvinklarna hur en tunnhudad, lättkränkt tyrann fungerar. Filmen hjälper oss att få syn på själva maktspelet, och hur länge det kan gå på tomgång innan någon plötsligt bryter förtrollningen. 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".