"Faces, places" av Agnes Varda.
1 av 2
Agnès Varda och JR framför ett av verken i "Faces, places" Foto: Folkets Bio
"Faces, places" av Agnes Varda.
2 av 2
Sista kvinnan kvar i huslängan. Ur filmen "Faces, places" av Agnes Varda. Foto: Folkets Bio
RECENSION - FILM

"Faces, Places": Ansikten och platser du aldrig mer glömmer

Vardas och JR:s "Faces, places" gör världen lite gladare
2:35 min

Regissören Agnès Varda fick förra året en hedersoscar för sin livslånga filmgärning. Nu är hon aktuell med dokumentärfilmen "Faces, Places".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Faces, Places
Originaltitel: Visages, villages
Produktionsår: 2017
Regi: Agnès Varda, JR
Medverkande: Agnès Varda, JR

Ja, det var inte på bageriet. De börjar med att berätta var de inte träffades, den 88-åriga filmaren Agnès Varda och JR, 33, fotograf med över en miljon följare på Instagram. Men någonstans på vägen möts de, och de hyser samma kärlek till fotografiet, och måste man kanske säga - till människorna.

Den här dokumentärfilmen heter "Faces, places" och ansikten och platser är vad den handlar om. För dessa bägge, nästan emblematiska, som seriefigurer nästan, hon liten rund med kaftan och flerfärgat hår, han ett smalt streck i hatt som aldrig tar av sig solglasögonen, de åker runt på franska landsbygden och i industribältena med en mobil fotoautomat, en sorts polaroidkamera i storformat, och pratar med människor i deras vardag, i nedlagda gruvsamhällen, i hamnen, lantarbetare och servitriser.

Det uppstår kontakt och det hela resulterar i gigantiska fotografier, av en enda person eller ett kollektiv, som muralmålningar nästan, som klistras upp på hus, väggar, containrar.

Det finns ögonblick i den här filmen som när den gamla kvinnan, den enda kvar i den rivningshotade huslängan i gruvarbetarsamhället, får se bilden av sig själv täcka hela det hus hon kämpat så för att få stanna i. Stolthet kanske, glädje, förvåning, ja, det är hur som stort.

Och den här filmen är full av sådana där ögonblick, där är ju jag, och samtidigt pågår ett samtal konstnärerna, både om fotografi, försämrad syn, livets slut, frisyrer och solglasögon, stort och smått.

Några få gånger känns dialogen aningen konstruerad, som om de återskapar repliker de redan sagt men vad gör det i det stora hela. Och de brinner så för sitt projekt som de hela tiden lämnar bakom sig, liksom ger till de människorna de möter, så entusiasmen smittar av sig.

Jag vill att filmen ska pågå för evigt, jag vill ha den loopad på tv:n, att de alltid ska vara där, resa, gnabbas, träffa människor, fota, klistra och göra världen lite gladare. Det är kanske inte vad konst handlar om, eller också är det just det.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".