Joaquin Phoenix i "You Were Never really Here".
Joaquin Phoenix i "You Were Never Really Here". Foto: Scanbox Entertainment.
RECENSION - FILM

Giftigt, trasigt och vackert om våld och räddning hos Lynne Ramsay

3:06 min

"You Were Never Really Here" är en elegant, sorgsen sång om överlevare. Brutale, vänlige Joe, hans mamma och flickan som kanske kan räddas undan en sönderslagen barndom.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Filmens titel: "You Were Never Really Here"
Regi:
Lynne Ramsay
Manus: 
Lynne Ramsay
Medverkande:
Joaquin Phoenix, Judith Roberts, Ekaterina Samsonov
Genre:
Dramathriller
Betyg:
4 av 5

En tunn tunn plasthinna över en vidöppen mun som man inte vet hur länge den flämtat därunder, men påsen har hunnit lägga sig tätt, mot tänderna och andningen går fort så det är nog en stund.

Sen får man se eld. Kulhammare. Blod. Ett koncentrerat skräckslaget barn. Sir! Bibeln.

Sådan plast är nästan det första man ser i filmen. Andnöd. Men inte bara som ett tortyrornament i största allmänhet utan ett bestämt intryck får man. Den här självkvävningen används till nåt, en ritual kanske. Eller en känslomässig hobby som gått över styr.

Sen får man se eld. Kulhammare. Blod. Ett koncentrerat skräckslaget barn. Bibeln. Och så vapnet. Allt på klippt på kanske en minut. Skägg också. Och ärr på tunga armar, spår som krälar och hackar sig fram som hudfärgada små amfibier på vuxen mans skinn. De kan vara gamla, ärren. Eller ganska nya.

För hitman Joe i New York som bär dem, krigsveteranen, är en man byggd med våld från början och verksam i våld nu och "You Were Never Really Here" är en film om våld.

Det är den ju inte ensam om därute kan man ju lugnt säga, men här går riktningen åt fler håll. Joaquim Phoenix tunga spökmänniska är så anspänd och sönderstressad att han nu rör sig i världen som en massiv bristfärdig brännblåsa. Med grå händer som ibland smeker sin mors huvud och putsar små, små silverskedar med henne.

Och kanske ska man snarare säga att allt handlar om näven. Knytnäven som landar på hustrur och på barn, hålla ryggen rak, sir och de väldiga inre knölar, bölder, revor av bortpressad gråt och skräck som små gossar ledda av knytnävar bär på. Alltså Joe bär dem inte ens, han är en böld och en reva i så hög grad att han, tja, aldrig någonsin varit verklig. Aldrig på riktigt här.

En mardrömsk, omsorgsfullt ljudlagd, vacker, farlig och motsägelsfull film.

Ett annat giftigt tankespår regin följer är att det som rinner ur miljontals familjefäders vardagsmisshandel också är en fixering vid barnkroppen. Den som blivit Joes trasiga köttmaskin, men också formar sig till ett kelsjukt kräldjur rakt ner i den mjuka småflicksängen.

Så på ett sätt blir kulhammarjägaren hjälte och mannen med dockskåpsmöbler djävul, men också tvärtom. En mardrömsk, omsorgsfullt ljudlagd, vacker, farlig och motsägelsefull film om pojkmakt och maktlöshet helt igenkännbar som en del av Lynne Ramsays bildvärld har det iallafall blivit. Alla referenser till Scorsese "Taxi Driver" dem får nån annan kritiker dra.

Mer om Film- och tv-recensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".