Den unge Han Solo, spelad av Alden Ehrenreich, tillsammans med en rätt så gammal Chewbacca, med Joonas Suotamo inuti dräkten.
Den unge Han Solo, spelad av Alden Ehrenreich, tillsammans med en rätt så gammal Chewbacca, med Joonas Suotamo inuti dräkten. Foto: Jonathan Olley
RECENSION – FILM

"Solo – A Star Wars Story" – magin saknas i konventionell bruksaction

3:00 min

Roger Wilson recenserar den senaste filmen ur "Star Wars"-universumet.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Filmens titel: "Solo – A Star Wars Story"
Regi: Ron Howard
Manus: Jonathan Kasdan och Lawrence Kasdan
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover, Phoebe Waller-Bridge m fl
Genre: Rymdaction
Betyg: 3 av 5

När Disney köpte upp Star Wars-konceptet 2012 så var det egentligen bara en sak som var helt säker: nu skulle det produceras nya Stjärnornas krig-filmer på löpande band. Och visst var det många av oss som hade längtat efter uppföljare, en känsla som nu är förbytt i den motsatta. Det börjar bli för mycket av det goda.

Disneys strategi, att både producera uppföljare och prequels om  vartannat är både förvirrande och dramaturgiskt osmart. Det är svårt att inte jämföra med Disneystallets andra stora franchise, Marvel Studios. De lyckas med konststycket att spotta ur sig film efter film om superhjältar, ständigt introducerande nya figurer (som till exempel årets megasuccé "Black Panther") medan det känns som om Star Wars mest går i cirklar och berättar samma historier, om och om igen.

Den här gången är det alltså dags att på nytt ta ett skutt tillbaka i tidslinjen, för att lära känna Han Solo bättre – den skrävlande smugglaren som Harrison Ford förevigade i de allra första Star Wars-filmerna mellan 1977 och 1983. I "Solo – A Star Wars Story" får vi reda på mer om hans uppväxt, hur han träffade sin trogne kompanjon Chewbacca och hur han fick tag på sitt älskade rymdskepp Millennium Falcon. 

Och visst finns det en del kul här. Rymdversioner av klassiska äventyrsfilmsingredienser. Här finns klassiska biljakter – fast med svävare. Och ett tågrån, men på ett tåg där vagnarna finns både under och över rälsen. Vi befinner oss till och med i några scener i en lerig skyttegrav – en ovanligt naturalistisk skildring av ett av Imperiets anfallskrig.

Men trots de där scenerna så är "Solo" en film som saknar wow-upplevelser. Inga nya, fräscha grepp, utan tvärtom dessa ständiga upprepningar: "Titta, Han Solo har varit så här tokig, ogenomtänkt och impulsiv hela sitt liv". Till och med det hyfsat inspirerade mångfalds- och jämställdhetsperspektivet som präglat filmerna i serien efter nystarten 2015 har stannat av i den här filmen. Inte ens Donald Glover lyckas få till med sin flamboyanta tolkning av Lando Calrissian.

Överhuvudtaget är skådespeleriet svagt. Huvudrollsinnehavaren Alden Ehrenreich har i och för sig tränat in ett hyfsat Han Solo-grin framför spegeln, men överanvänder det stup i kvarten. Och Emilia Clarke (känd som Daenerys Targaryen i "Game of Thrones") gör inte något särskilt av en roll som å andra sidan verkar rätt trist skriven. Det är lite oroväckande att det ännu en gång är en robot som är det mest minnesvärda med en Star Wars-film. Den här gången är det androiden L3 som inte försitter en chans att debattera och kräva androider och robotars rättigheter i samhället. Hon är däremot briljant röstskådespelad av Phoebe Waller-Bridge – som förresten är ännu mer enastående i tv-serierna "Fleabag" (Amazon) och "Crashing" (Netflix). Men det kanske är en annan historia.

"Solo" känns mest av allt som en prequel som ingen bad om. Ett sätt att mjölka så mycket pengar man kan ur ett koncept. Och visst levererar den hyfsad bruksaction, men magin från föregångarna gick förlorad någonstans på vägen.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista