Filmen Teheran tabu
1 av 2
Pari får nej till skilsmässa hos domaren.
Bilder är från den animerade filmen Teheran tabu
2 av 2
Pari tvingas prostituera sig för att försörja sig och sin son.
RECENSION – FILM

Realismen besegrar magin i "Teheran tabu"

2:11 min

Den iranskfödde regissören Ali Soozandeh, numera bosatt i Tyskland, ville göra film om sexuella tabun i Iran. Men eftersom det var omöjligt att filma i Teheran, gjorde han en animerad film i realistisk stil: "Teheran tabu".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Teheran tabu" (originaltitel: "Tehran taboo")
Regi: Ali Soozandeh
Genre: Animerat drama
Land: Tyskland/Österrike
Betyg: 3 av 5

"Vad ska ni ha fotot till", frågar fotografen.

"Som ett minne", svarar den unga musikern Babak som råkat ha sex med Donya på en illegal nattklubb. Nu vill hon att han ska betala en underlivsoperation så att ingen ska misstänka att hon inte längre är oskuld.

"Jag ska ha min bild till en jobbansökan", säger Sara som är gift men som knappt får gå utanför lägenheten för sin man och hans föräldrar, än mindre söka jobb.

"Till domstolen", svarar Pari som inte får ta ut skilsmässa från sin man och som tvingas försörja sin son genom att prostituera sig.

Besöken hos fotografen är en av de uppfinningsrika saker som binder ihop den här berättelsen om en handfull människor i Teheran, som tar sig igenom staden och sina liv med en ständigt rädd blick över axeln.

Filmen skildrar ett samhälle som låtsas att sexualitet inte finns, samtidigt som det bygger på männens absoluta makt över kvinnor. Ur den här logiska sprickan väller dubbelmoralen fram. En religiös domare dömer andra för äktenskapsbrott, men håller själv älskarinnor. En gift man går till prostituerade men fördömer alla uttryck för kvinnlig sexualitet utåt.

Det finns magiska scener, där blidberättandet tar ut svängarna och blir associativt. Men till andra politiska animerade filmer som israeliska mästerverket "Waltz with Bashir" är det en bit, såväl innehållsligt som estetiskt.

Soozandeh överanvänder greppet med så kallad rotoscoping, alltså när man animerar redan filmat material. Här är det som att greppet begränsar regissörens konstnärliga frihet och det blir istället avgörande att det verkliga skådespeleriet fungerar.

Man ser så att säga för mycket av skissen i det färdiga verket.

Den jag fastnar för är Sara. Hennes smärta gestaltas fritt och kreativt i en färgstark slutscen som visar vad Ali Soozandeh kan åstadkomma när han låter realismen vila en stund.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista