Rami Malek spelar Freddie Mercury i filmen "Bohemian Rhapsody"
Rami Malek spelar Freddie Mercury i filmen "Bohemian Rhapsody"
RECENSION – FILM

Bohemian Rhapsody – som ett tributband på film

3:07 min

Filmen om Freddie Mercury, och till stora delar bandet Queen, funkar allra bäst när konserterna får ta plats, tycker Roger Wilson.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Bohemian Rhapsody"
Regissör: Bryan Singer
Skådespelare:  Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy m fl
Genre: Musikbiografi
Betyg: 3 av 5

Freddie Mercury, eller Farrokh Bulsara som han hette från början, är en av pophistoriens stora ikoner. Karismatisk, flamboyant och – tillsammans med bandet Queen – skapare av några av pophistoriens stora dängor: "Bohemian Rhapsody", "Under Pressure", "Radio Ga Ga" och "We will rock you" – för att bra nämna några. Hans tidiga bortgång i en aids-relaterad sjukdom 1991 ger också hans liv en tragisk underton. När Mercurys liv nu ska bli film känns det mer som en filmatiserad hitsamling än något verkligt grävande i mannen och myten Freddie Mercury.

"Bohemian Rhapsody" börjar och slutar den 13 juli 1985 – dagen för den gigantiska Live Aid-konserten, där Queen gjorde ett av sina mest bejublade framträdanden någonsin. Inramad av Live Aid berättas storyn om Mercurys och Queens väg från den enkla starten till livet som megastjärnor.

Formen går nästan att likna vid en pekbok. Genom korta, komprimerade och övertydliga scener rör sig historien framåt – mer eller mindre överensstämmande med verkligheten. Man försöker varken göra något psykologiskt porträtt av Mercury eller sätta in gruppen i ett musikaliskt sammanhang. I stället följer man musikbiografins konventioner till punkt och pricka – med ett undantag. Man hoppar över Mercurys barndom. Annars finns de flesta klassiska beståndsdelarna här: stolpiga gestaltningar av hur låtar blir till i studion, bråk med skivbolaget, sexuella experiment, bråk inom bandet, droger och festande. Att de två kvarvarande medlemmarna i Queen är medproducenter i filmen märks också. För sällan har jag sett en skildring av en supergrupp där alla är så reko, innerst inne. 

Filmen uppehåller sig också en hel del kring Mercurys sexuella ambivalens och bisexualitet. Men det blir ganska mycket pekbok över det också.""Titta, Freddie pratar med sin flickvän från en telefonkiosk. Se, en långtradarchaufför kollar in honom och går sen på toaletten. Nu vet inte Freddie riktigt vad han vill".

Skådespelaren Rami Malek, som man tidigare till exempel kunnat se i tv-serien "Mister Robot", gör inget dåligt jobb i sin tolkning av Mercury. Men jag hade önskat att någon hade kastat iväg de där löständerna som ska återskapa Mercurys iögonfallande överbett. Den här typen av återskapande av detaljer är nästan på gränsen till ofrivillig lyteskomik. Maskeraden tar liksom all kraft ifrån skådespeleriet. 

"Bohemian Rhapsody" är en del av en minitrend just nu med filmer där konsertupplevelser är centrala. Några av "A Star is Borns" viktigaste scener utspelas på arenor framför gigantisk konsertpublik. Kommande "Vox Lux" verkar ha också ha ett liknande tema. "Bohemian Rhapsody", å sin sida, förvandlas så småningom till en renodlad konsertfilm. Hela filmen avslutas med en ytterst noggrann rekonstruktion av Queens framträdande på Live Aid. Fyra låtar får vi se och man har verkligen ansträngt sig för att få till Mercurys kroppsspråk, miner, hur han leker med kameramannen och dompterar publiken.

Även om man varit noga med detaljerna i bild så har man tagit sig stora friheter när det gäller fakta och kronologi – allt för att ladda scenerna från Live Aid till det yttersta. Men det är faktiskt som renodlad konsertfilm "Bohemian Rhapsody" fungerar bäst – när man till sist ger upp alla ambitioner om att vara något annat än den filmiska motsvarigheten till ett tributband. Dessutom blir det ju en betydligt fetare upplevelse att se återskapandet av Live Aid på bio, än på korniga youtubeklipp eller sparade vhs-kassetter. 

Nostalgichocken är verkligen total för mig när åttiotalets världssamvete, Mercury som popdiva och popmusiken som populärkulturens epicentrum möts under några låtar. Inget annat i filmen närmar sig de där konsertscenernas styrka. Kanske hade det varit bättre om man gjort en film om Live Aid istället? Eller nöjt sig med att bara återskapa olika konserter under Queens karriär? Nu blir "Bohemian Rhapsody" tyvärr bara till en ljummen halvmesyr. 

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista