Min fantastiska väninna
Min fantastiska väninna Foto: HBO Nordic
RECENSION - TV

"Min fantastiska väninna" – varsamt berättat om våld och hederskultur

2:56 min

Elena Ferrantes Neapel-kvartett blev en braksuccé. På HBO Nordic släpps tv-serien "Min fantastiska väninna" som följer första boken. Anneli Dufva har sett den.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

En dag skolkar Elena och Lila från skolan för att de vill ta sig till havet. De är i tio-årsåldern och trots att de bor i en förstad till Neapel har de aldrig sett havet, bara hört talas om hur det glimrar. När de är på väg, det är ljust, dammigt; de går under en viadukt - så talar filmens berättarröst som tillhör den vuxna Elena om det märkliga i att hon som barn aldrig hade frågat sig själv och inte någon annan heller om vart tågen går eller lastbilarna åker, till vilken stad, till vilken annan värld?

Och jag slås av igen av det nu, när jag sett de första avsnitten av tv-serien, hur otroligt starkt detta tema är i Neapel-kvartetten. Det handlar om varifrån man kommer och hur det i sin tur styr vart man kan ta sig och därmed vem man kan bli. "Den som stannar, den som går" är ju till och med titeln på del tre i roman-sviten. Elena får studera vidare, Lila får inte göra det, fast hon är den mest begåvade i hela klassen. "Skulle hon få studera, som en annan dam, när inte hennes bröder gör det?" Klassperspektivet präglar allt. Författarens feministiska blick likaså.

De båda läser Louisa Alcotts "Unga kvinnor" så många gånger att de lär sig partier utantill. Lila talar om hur Alcott blev rik genom romanen och då kunde hjälpa hela sin fattiga familj. Skapande och framgång blir ett i deras drömmar.

Visuellt är tv-serien är mild i sin ton. De studiobyggda kvarteren blir ljusa och närmast estetiska. Detsamma gäller kläderna som i sin enkelhet, sitt fall, sina snitt kunde vara skapade av Armani. Sentimentaliteten ligger ofta nära.

Först störs jag av det. Av den kolorerade sagokänslan. Men ansiktenas skiftningar och den vuxna berättarröstens klara blick på dem fångar mig. Och de springer hela tiden. De går aldrig på gatan. De håller varandra i hand och springer. Som att de inte kan vänta på att komma vidare från denna barndom, från detta Neapel med sitt våld och sin hederskultur. Trots att de ännu inte vet vart.

Jag tycker om regissören Saverio Constanzos varsamma handlag med denna början på en berättelse.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista