Luca Guadagnino har gjort en ny version av 70-talskultrullen Suspiria.
Luca Guadagnino har gjort en ny version av 70-talskultrullen Suspiria. Foto: Alessio Bolzoni/Amazon Studios
RECENSION – FILM

Blod och tarmar på dansskolan i remaken av kultfilmen "Suspiria"

3:15 min

Efter romantiken i "Call me by your name" har den italienska regissören Luca Guadagnino nu gjort en nyinspelning av skräckklassikern "Suspiria".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel:"Suspiria"
Regissör: Luca Guadagnino
Skådespelare: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Chloë Grace Moretz m fl
Genre: Skräck
Betyg: 3 av 5

Luca Guadagnino gjorde en sensationell succé med den romantiska "Call me by your name". Hans nya film är däremot inte vidare rar. Han har gjort en remake av skräckmästaren Dario Argentos "Suspiria" från 1977 – eller "Flykten från helvetet" som den hette när den hade svensk premiär. 

Grundberättelsen är densamma i Guadagninos version som i originalet, ung amerikansk kvinna kommer till tysk dansskola och upptäcker att personalen står i förbindelse med mörkrets krafter. Men mycket är också annorlunda i den nya versionen.

Den nya "Suspiria" är till exempel nästan en timme längre än originalet, och handlingen är förflyttad till kalla krigets Berlin, under den dramatiska hösten 1977. Demonstrationer på gatorna, flygkapningar och Baader-Meinhof-medlemmarnas uppmärksammade självmord bildar ett slags fond till handlingen i den nya filmen. Men där Argentos film frossade i färger och estetik så har den här filmen en mestadels grå, brun och lite urtvättad färgskala. 

Det här är helt enkelt en nyinspelning som går sin egen väg, och ibland går den faktiskt också lite vilse bland alla antydningar, referenser och pålästa associationer. Det blir inte enklare av att upphovspersonerna också velat att filmen i sig skulle vara ett mysterium, som när man i det längsta förnekade att Tilda Swinton spelar flera roller i filmen – men det gör hon. Även om två av dem gestaltas med hjälp av kroppstäckande maskering.

Den som förväntar sig att Guadagnino skulle göra en lite snällare version av Argentos historia har misstagit sig. När våldet väl tar plats i filmen så är det med eftertryck: med sönderknäckta kroppar, blod och tarmar och exploderande huvuden i scener som bitvis är rena groteskerierna. Detta varvas med enormt snygga avsnitt där kopplingen mellan dans, magi och kropp blir extremt kraftfulla. Men varken våldet eller dansen uppväger känslan av att det är något i hela intrigbygget som känns överarbetat och inåtvänt.

Om man värderade filmer enbart efter deras ambitionsnivå, så skulle  "Suspiria" självklart få högsta betyg. Men i det här fallet har ambitionerna nästan kommit i vägen för slutprodukten. Man har gjort originalets ganska raka skräckfilmsintrig för krånglig och omständlig för sitt eget bästa. Ja, filmen är till och med lite långtråkig på sina ställen.

"Suspiria" blir till en av de där filmerna som det är roligare att prata om på vägen hem från bion, än vad det var att sitta i biostolen och se den. Och jag ser mer fram emot en tjock intervjubok där Guadagnino får berätta om sina tankar bakom varenda bildruta, än att se om filmen. Eller längta efter dess uppföljare, som Guadagnino redan börjat planera. Kanske är det så här det blir när en regissör tillåts gå ner sig fullständigt i nördandet, och faktiskt älska ihjäl sitt favoritämne. 

 

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista