Anna Odell och Mikael Perbrandt i X&Y
Mikael Persbrandt och Anna Odell ur filmen X&Y Foto: Nadja Hällström
RECENSION - FILM

X&Y – jag vill stanna & fly

3:00 min

Konstnären Anna Odell bjuder in Mikael Persbrandt till en filminspelning. Resultatet är en tolkningsfråga. Sant eller falskt? Film eller inte film?

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Ett längre kritiksamtal med Jenny Teleman och Mårten Arndtzén finns längst ner i artikeln.

Titel: "X&Y"
Regi: Anna Odell
Medverkande: Mikael Perbrandt, Vera Vitali, Shanti Roney, Sofie Gråbøl, Trine Dyrholm, Jens Albinus, Thure Lindhardt mfl.
Betyg: 3 av 5

X&Y är en konstfilm som nästan fyllegeneröst bjuder på möjligheten att tolka.
Kort, kort handling: Anna Odell vill leka med Mikael Persbrandt, elementen är fiktion, verklighet, persona samt sexuell makt och begär.

Till sin hjälp tar hon sex olika skådespelare som under en på ytan kaotisk, undersökande filminspelning i ett studiobygge ska gestalta Persbrandts och Odells olika sidor som intellekt, rädslor och utlevelse.

Medan alla väntar på ett manus. Odells. Som inte kommer.

Filmen diskuterar detta mycket, enerverande mycket. Hjälpskådespelarnas frustration över att inte ha någon mall, något att följa.

Efter en stund tror jag att filmen säger att jag också känner så. Att jag också paniklängtar efter ett manus.
Och då blir man sur. Behöver jag ju inte! Så svårt är det väl inte att acceptera konst utan manus? Det blir en tvåa.

Men det här är ett verk av den finurliga Anna Odell så troligen skulle hon svara: "Intressant att du reagerar så. Så du uppfattar dig som en människa som klarar av en film utan manus. Vill du bli sedd som en sådan?"

Vilket ju är intressant. Är det en identitet det? Det blir en fyra! Fast vad blir detta ens för recension?

Men såhär då. Jag är inte så fascinerad av undersökningen kring vad som är sant och inte i X&Y. Det vill säga vad som är spelat och inte, trots att en hel graviditet är inblandad. Det hade kunnat vara spännande men det mysteriet lever inte.

Det jag fastnar för är tanken att det inte finns någon film, att en verklig och gestaltad konstnär här inte vill göra ett konstverk alls utan bara tar sig friheten att hålla en hel grupp människor som vill skapa - gisslan. För att en maktperson, "Odell", vill ligga med en annan, "Persbrandt".

Jag tror såna konstnärliga processer förekommit genom historien och filmen är en rolig kommentar till just det.
Alla scener som sysselsätter sig med detta, samlag by proxy så att säga, är bra.

Jens Albinus som får spela Anna Odells osäkerhet blir faktiskt till en livs levande vandrande känsla.

Egentligen alla scener som innehåller vargdräkter har djup och ironi.

Man får inte veta något om någon, om man hoppats på det.

Jag ska nog se den en gång till.

Relaterat

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista