Ed Oxenbould spelar 14-årige Joe i "Under en öppen himmel".
1 av 2
Ed Oxenbould spelar 14-årige Joe i "Under en öppen himmel". Foto: Lucky Dogs
Ed Oxenbould spelar 14-årige Joe i "Under en öppen himmel"
2 av 2
Ed Oxenbould spelar 14-årige Joe i "Under en öppen himmel"
RECENSION - FILM

Tomt under den öppna himlen

3:18 min

"Under en öppen himmel" bygger på en roman av amerikanske författaren Richard Ford. Anna Tullberg har sett filmen om en tajt familj som splittras.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Ett längre kritiksamtal om Richard Fords författarskap och "Under öppen himmel" finner du längst ner i artikeln.

Titel: Under en öppen himmel (Wildlife)
Regissör: Paul Dano
Skådespelare: Carey Mulligan, Jake Gyllenhall, Ed Oxenbould
Genre: Drama
Betyg: 2 av 5

Året är 1960. Familjen Brinson bor i ett enplanshus på en livlös amerikansk villagata. En rejäl pappakarl, en tjusig hemmafru och en välkammad son. De har varandra och behöver ingen annan.
Det omgivande landskapet är tomt och platt, men längre bort tonar bergen upp sig och det luktar rök. En okontrollerad skogsbrand pågår. Kanske är den ett hot, kanske inte. När pappa Brinson bestämmer sig för att åka iväg och bekämpa branden blir 14-årige Joe kvar med en mamma som plötsligt säger; "jag behöver förändring". Innan sonen hunnit göra klart läxan har hon inlett ett förhållande med en halvt förbrukad bilhandlare nere i stan.

Det här är egentligen en berättelse om separation, om att börja se sina föräldrar som människor med allt vad det innebär av brister och besvikelser. En rörande och plågsam mognadsprocess, där föraningen om en framtida frihet går hand i hand med en växande insikt om själens obotliga ensamhet.

Men ”Under en öppen himmel” väcker inga känslor. Den oberäkneliga och farliga elden, mammans tillfälliga galenskap, pappans existentiella brus i huvudet, allt sonen ser och hör som han inte borde; inget av det gör mig ens lite orolig eller engagerad.

Filmens största problem är alla döda närbilder på ansikten som pratar. Ingen av skådespelarna bär detta, ingen når ut. Det är märkligt livlöst och utan riktning, som den konstiga filmsnö som till sist bäddar in familjens hus när relationen mellan mamman och pappan når bottenfruset.

I romanen som filmen bygger på återberättas allt av sonen Joe. Jag följer vid hans sida, känner hans vilsenhet när föräldrarna slutar vara pålitliga. I filmen hamnar jag mittemellan de tre, i ett tomt ingenmansland.
Först i den allra sista bilden händer det något som äntligen sätter kontinentalplattorna i rörelse. Där kunde förstås historien ha börjat.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista