RECENSION – KONST

Fänge fångar drömmarna på Bonniers konsthall

3:37 min

Konstnären Jens Fänge (f.1965) är sedan ett 20-tal år känd för ett figurativt måleri med surrealistiska inslag. Nu gör han sin hittills största utställning: Drömmarna på Bonniers konsthall i Stockholm.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Drömmarna
Plats: Bonniers konsthall, Stockholm
Konstnär: Jens Fänge
Curator: Magnus af Petersens, Caroline Elgh Klingborg
Tid: 7 februari - 1 april 2018

Någon försöker ta av sig en tröja. Det går så där. Som det kan bli i början, innan man fått ordning på det där med av- och påklädning. Eller senare kanske, när man glömt.

I Jens Fänges målning Våren (2013) förvandlas byltet som ska av till en sorts kokong, en labyrint av mönster, veck och material. Utanför kämpar ett par armar, men den ena har tappat färgen - som om den inte längre var en del av den kämpande kroppen.

Och finns det ett rum inuti den där kokongen så liknar det kanske Bonniers konsthall, just nu.

Utgångspunkten i Jens Fänges bilder är i hög grad rum, enligt den klassiska principen för rumsillusion som utarbetades i 1400-talets Florens: centralperspektivet. Men han bryter upp och leker med det, både i kompositionen och - på senare tid - genom att bygga på dukarna med former och figurer i andra material, så kallade assemblage.

Det ger flera olika rumsligheter i samma bild. Men inte nog med det. Tiden bryter han också upp, genom att låta samma figurer återkomma i olika bilder.

Vårens kokongmänniska dyker till exempel upp i assemblaget Liten pjäs om natten (2013), straxt under en bild-i-bilden, ett återkommande grepp hos Fänge, den här gången med en flicka som håller i en liten ängel; en bild som i sin tur dyker upp på annan plats i utställningen, nu som en egen målning (Ängelens bild, 2013)

Sådär håller det på, som om alltihop egentligen vore detaljer i en enda bild, ögonblick i samma dröm. I Drömmarna, som den här utställningen heter, har Fänges rumsliga tricks fått fortplanta sig ut i det "verkliga" rummet på ett kongenialt - och roligt - sätt.

Vad det är som utspelar sig i de här rummen är högst oklart - som det brukar vara med drömmar. Gestalterna som rör sig här inne liknar människor, men är liksom inneslutna eller bortvända, docklika. Ibland bokstavligen urgröpta, men ofta inbegripna i varandra. I omfamningar, blickar.

Längst konsthallens ena långvägg löper ett tjockt, rött draperi som får mig att tänka på den där platsen i Twin Peaks, där de gängse reglerna för tid och rum också är upphävda. The Red Room, om ni minns.

Men i Jens Fänges värld slipper vi den ledsamma kampen mellan ont och gott som präglar David Lynchs tv-serie. Tvärtom: här och var i utställningsscenografin dyker små ditmålade cigarettfimpar upp - som en subtil markering att vi här befinner oss utanför moralpolisens jurisdiktion.

I utställningens hjärttrakt svävar ett stort modellskepp fritt i luften. På ett par av seglen har Fänge målat ett svartvitt mönster, ett eko från några av bilderna här. Hinterland (2016), heter båten: engelska för kartlöst inland, bortom civiliserade kuster.

En nästan fånigt romantisk symbol för konsten, kan man tycka. Eller så kan man kliva ombord och följa med.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista