Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Verk av  Franz Erhard Walther
1 av 3
Odradek, verk av Franz Erhard Walther Foto: Mårten Arndtzén/SR
Katinka Bock: "_o_o__o (Liggande)", 2017
2 av 3
Katinka Bock: "_o_o__o (Liggande)", 2017 Foto: Mårten Arndtzén/SR
Hassan Sharif: "Eight Very Small Horizontal Lines", 1983
3 av 3
Hassan Sharif: "Eight Very Small Horizontal Lines", 1983
RECENSION - KONST

Odradek och det levande i konsten

2:25 min

Odradek är namnet på huvudpersonen i ett litet prosastycke av Franz Kafka från 1919. En märklig liten varelse som nu fått låna sitt namn till en utställning på Malmö konsthall, om det levande i konsten.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Odradek
Plats: Malmö konsthall
Konstnär/konstnärer: Nairy Baghramian, Katinka Bock, Henri Jacobs, Laura Lamiel, Judith Scott, Hassan Sharif, Oscar Tuazon och Franz Erhard Walther
Curator: François Piron
Tid: t.o.m den 6 maj 2018

Om Odradek vet vi ganska lite, eftersom Kafkas text bara är en dryg sida lång. Men liten är han, möjligen gjord av trä, och har ett skratt som liknar prasslet från nedfallna löv. Ett föremål alltså, som lever.

Så brukar vi ju uppfatta konstverk, i någon mening. På Malmö konsthall är det tydligt att livet kan finnas på olika ställen. Inuti konstverket, som en projektion av min egen fantasi om vad som kan dölja sig innanför dess skal; eller mellan konstverkets olika beståndsdelar och i förhållande till vad de ser ut att fylla för funktioner - också en effekt av mina egna föreställningar.

Livet kan vara någonting förflutet, som stannat likt ett eko i verket, eller en möjlighet: någonting som kan komma att ske inom ramen för verket som spelplats.

Det är tänkvärt. Men det enda som får mig att känna mig riktigt levande här är Katinka Bocks skulpturer och mobiler. Att skapa liv ur döda ting är ju lite som att förvandla bly till guld, som alkemisterna drömde om; och vill man göra det så kan det vara bra att kunna sitt bly.

När Katinka Bock låter en brun keramikklump från sin ateljé sjunka ihop mot en mossbelupen trottoarkant från Paris så uppstår liv - inte någon annanstans, utan just där, i materialen, och hur de förhåller sig till varandra. Och till mig, som kropp.

I sina mobiler skulpterar hon själva tiden: en hängande sten kommer att sjunka mot golvet i takt med att vattnet i en keramikskål dunstar bort. Balansen i några svävande järnstänger kommer att rubbas när två citroner, som surrats fast vid en av dem, torkar ut och tappar vikt.

Mitt korta, dagfjärilslika möte med verken sätts i relief mot deras egen tid. Det är fint.

Men det är inför de mer handfasta materialen jag vaknar till liv. När jag får böja mig ner för att höra: prasslet från nedfallna löv.

Relaterat

Mer om Konst- och formrecensioner

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".