Karin Smirnoff
Karin Smirnoff är aktuell med Augustprisnominerade romanen "Jag for ner till bror". Foto: Johan Gunséus
RECENSION - LITTERATUR

Karin Smirnoffs debutroman är precis som den ska vara

3:29 min

Debutanten Karin Smirnoff har nominerats till Augustpriset för "Jag for ner till bror". Hanna Jedvik liknar hennes roman vid en välslipad diamant.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Genre: Prosa
Författare:
Karin Smirnoff
Titel: Jag for ner till bror

Karin Smirnoff gillar inte skiljetecken. Det blir påtagligt för den som läser hennes drygt trehundra sidor långa debutroman, som inte innehåller ett enda kommatecken, ett endaste litet anföringstecken och knappt ens versaler. Istället skrivs för- och efternamn samman i ett ord och med endast gemener. Evert Taube blir everttaube. Eskil Brännström blir eskilbrännström.

Och det här är ju ett fenomen som man ju irritera sig på, eller se som en styrka ifall det är så att det berättartekniska greppet är givet för den litterära gestaltningen. I Karin Smirnoffs fall gäller det senare.
Hennes ordkarga berättarstil gifter sig förträffligt med glesbygdens fåordighet och all den smärta som ryms mellan orden som utspelar sig i Västerbottens kustland, i den fiktiva byn Smalånger, inkilad någonstans längs Europaväg fyra mellan Skellefteå och Umeå.

Den handlar om Jaana som efter många år på annan ort tar bilen hem till byn för att besöka sin tvillingbror, som behändigt nog heter Bror. Åtminstone kallas han för det. Föräldrarna är döda konstaterar hon kort i romanens inledning, men fullt så enkelt visar det sig inte vara. I mötet med det förflutna kommer minnesbilder från en minst sagt trasig uppväxt tillbaka. Här finns spår och minnen i snart sagt varenda stuga och i varje person Jaana möter. Snart får hon också jobb inom hemtjänsten, vilket blir något av en genväg till byns invånare och alla hemligheter som ryms där. Allt medan bror bor kvar i föräldrahemmet som förfaller i takt med att bror dricker sig till glömska.

Karin Smirnoffs västerbottniska roman är en välslipad diamant som glimmar genom tunga mörka Norrlandsskogar. En roman som kräver uppmärksamhet. Här finns många trådar och det avskalade språket bjuder till en början in sin läsare med armbågen. Men väl på plats i farstun vecklar en stark och fängslande berättelse ut sig under snötunga tallar. Även om kanske en eller två trådar hade kunnat klippas bort till förmån för en tydligare stringens med något värre villospår, men det är jag alldeles säker på att Karin Smirnoff inte hade velat. Och ibland är romaner precis så som de ska vara. Och så är det med "Jag for ner till bror" också. Den hade inte kunnat skrivas på något annat sätt än just så här. Och att gå i land med det är beundransvärd bragd.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista