RECENSION - LITTERATUR

Mulinaris debut om gemenskaper och vardagsrasism

2:37 min

Många är redan bekanta med Felicia Mulinaris poesi. Sedan 2010 har hon publicerat hundratals dikter på sin hemsida, nu debuterar hon med "Det som inte kan utplånas".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Det som inte utplånas"
Författare: Felicia Mulinari

I Mulinaris diktsamling är ”vi” och ”oss” centrala pronomen, precis som de varit på hemsidan.
Jaget vantrivs i sitt jag och hungrar efter gemenskap, vill dela riktning, minnen och rörelsemönster med andra. I tre lyriska sviter skildras olika kollektiv: familj och släkt, vänner och älskare, politiska aktivister. Vart och ett rymmer de sina specifika ensamheter. Mulinari gestaltar de här gemenskaperna både som motsägelsefulla verkligheter och förgyllda begärsdrömmar. Förälskelsens ögon ser mer än det som redan finns: de anar möjligheter, framtider, fortsättningar.

Men lika mycket eller mer handlar "Det som inte kan utplånas" om just utplåning och våld. Redan bokens första dikter skriver in de nyfödda barnen i en familjehistoria präglad av förluster. Sina namn får barnen överta från de förlorade kära, för "döda är bara de människor / ingen heter". Och i det Sverige där barnen sedan växer upp finns lasermän och nynazister, men också en vardagsrasism vars uttryck och verkan Mulinari beskriver med sorg och ursinne.

Samtidsobservation: ofta ändrar lyriken form när den ska röra sig från blocket, scenen eller bloggen och in i den tryckta boken. Sångbara långdikter bryts upp i några få rader per sida, så att dikt som strömmat istället får droppa, sippra. Även om Mulinaris fokuserade ordstrålar lyser också i det korta formatet, kan jag sakna det maximalistiska språkflöde som präglar många av texterna på hennes hemsida. Men det är en randanmärkning mot den här skarpa, varma, upproriska diktsamlingen

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista