Bokcirkelfrågor: Lugnet av Tomas Bannerhed

Litteraturveckan i P1 fortsätter sin skuggcirkel. Här är frågorna om Tomas Bannerheds "Lugnet".

1. Vad tycker du om miljöbeskrivningarna?

Tomas Bannerhed skriver detaljerat fram Stockholm, dess busslinjer, gator och den omkringliggande naturen. Nästan lite romantiserade om huvudstaden. Vad tycker du om beskrivningarna? Jag kan se mycket av det framför mig (eftersom jag bor i Stockholm), men vilken känsla ger dem dig, oavsett om du bor i staden eller någon annanstans?

2. Vad tycker du om breven i romanen?

Under tiden jag läste ”Lugnet” var det en kollega som frågade mig vad jag tyckte om breven som strösslas ut genom boken. En fullt rimlig fråga tycker jag.

Gång på gång skickar Urbans mamma brev till sin son. Hon berättar om olika medicineringar, andra intagna och frågar om Urbans liv. Och gång på gång ber hon honom att skriva tillbaka. Men det verkar aldrig ges några svar. Varför skriver han inte tillbaka, tror du? Och vilken funktion har breven i romanen?

Min kollega tyckte att det var behållningen, andra verkar tycka att det är ett störningsmoment. Men frågan är: Vad tycker du?

3. Varför agerar huvudpersonen som han gör?

Vi har redan tidigare varit inne på Urbans beteende i romanen ”Lugnet”, men jag tänkte att vi skulle kunna diskutera det vidare. I romanen så stjäl Urban fågelägg, trots att (eller kanske för att) han älskar fåglar. Han samlar på sig sin sperma, poserar med finlitterära böcker, snor använda bindor och följer efter en kvinna han är intresserade av. Bland annat.

Genom hela romanen besöker Urban en psykolog som analyserar hans beteende. Han verkar inte må så bra och blir fixerad vid vissa saker. Men varför tror du att han agerar just så här? Vad är det som har fått Tomas Bannerhed att fokusera på just de här handlingarna?

4. Är Tomas Bannerhed ironisk eller allvarlig i sin roman?

Det här kanske är en fråga som kan väcka anstöt. Efter att ha läst hela ”Lugnet” är det tydligt att Urban inte mår särskilt bra. Och psykisk ohälsa är inget som jag tror att Tomas Bannerhed är ironiserar över. Men det finns en hel del humor i boken, tycker jag, men jag vet inte riktigt om det är skrivet med glimten i ögat eller ej. Urban är så pass svårtydd för mig, så det är bäst med några exempel.

Han åker 55:ans buss och läser Rilke samtidigt som han dricker finsk aperitif. Ideligen minns han tillbaka hur han och Karin älskade på alla möjliga sätt, hur de var på Chelsea hotel i New York och vill att alla ska se vilket geni i vardande han är. Han citerar Ulf Lundell, avgudar Neil Young (inget fel med något av det), men han blir en sådan alfahanne-wannabe att jag inte riktigt vet vad jag ska tro. Vad tror du?

5. Vad tycker du att döden har för funktion i boken?

Till skillnad från Sara Stridsbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där döden är ett slags början, är det i ”Lugnet” ett avslut. Det är ett steg över tröskeln till det onåbara. Urbans mamma har gått över till andra sidan och nu kan han aldrig läka det som var sönder mellan de två.

Det finns också ett flertal självmord i Urbans familj. Jag upplever dem som orosmoln från förr, förstärka av mammans död. Själv vill Urban använda sitt arv för att frysa in sitt huvud till den dagen han kan återupplivas igen. Han är inte redo att ta steget över.

Vad tycker du att döden har för funktion i boken?

6. Vad tycker du om boken?

Det är dags för sista frågan om Tomas Bannerheds ”Lugnet”. Sällan har jag velat diskutera en bok så mycket som denna. Det kändes som att romanen tog med mig på en resa. För att vara ärlig så avskydde jag den i början. Den kändes pretentiös, både sett till huvudperson, språk och handling. En man som anser sig vara ett missförstått geni röker cigg, läser ”fin” litteratur, dricker för mycket, glider runt på Södermalm och tycker att han är något extra för att han tillbringar sina dagar på Kungliga biblioteket och romantiserar över sitt förra förhållande.

Men efter ett tag hände något. Jag visste verkligen inte vad som väntade. Urban kändes helt oförutsägbar. Samtidigt som jag roades av hans tafatthet och skämdes för vad han tog sig till, kände jag sympati med honom. Breven från mamman vred om något i mig. Det blev tydligt att Urban inte mådde bra. Samtalen med psykologen visade att Tomas Bannerhed hade insikt i vad han skrev, även om de partierna blev något för övertydliga för min smak.

Däremot visste jag inte riktigt vad uppsåtet med boken var. Först när jag läste sista sidan tror jag att jag fann nyckeln. Antingen var boken en spretig historia om en man med psykiska besvär, ett romantiserande av en karlakarl som inte hade funnit sin rätta miljö, eller så var alltihop ett ironiserande över Mannen. Oavsett vad så gillar jag det!

Men vad tycker du om boken? Och när jag ändå är igång: Vad tycker du om slutet?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista